- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
475

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Fjortonde kapitlet - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

genomgått under hennes förlossningsögonblick. Han var icke i
stånd att svara, utan i medvetandet om sin svaghet vände han sig
bort från henne.

”Jag har slumrat en liten stund, Konstantin”, sade hon. ”Och
nu mår jag så bra.”

Hon såg på honom, men plötsligt förändrades ansiktsuttrycket.

”Ge mig honom”, sade hon, då hon hörde barnet. ”Räck mig
honom, Jelisaveta Petrovna. Han skall även få se honom.”

”Ja visst, pappa skall också se honom”, svarade Jelisaveta
Petrovna, i det hon lyfte upp en besynnerlig, röd, sprattlande tingest
och kom närmare med den. ”Men ett ögonblicks tålamod! Vi
skola först göra oss i ordning.” Och Jelisaveta Petrovna lade
denna röda, sprattlande tingest ned på sängen, började veckla upp den,
beströk den med något och virade åter in den, varvid hon lyfte och
vände på den med ett finger.

Då barnet var iordningställt och förvandlat till en fast liten
docka, gungade Jelisaveta Petrovna det av och an på sina armar,
som om hon var stolt över sitt verk, och drog sig sedan en liten
smula tillbaka med barnet, på det att Ljevin skulle kunna
betrakta sin son i hela hans skönhet.

Även Katja betraktade oawänt barnet. ”Ge mig honom, ge mig
honom!” sade hon och försökte till och med sätta sig upp.

”Vad gör ni, Katarina Alexandrovna? Ni får inte röra er så
där! Vänta ett litet ögonblick. Jag skall genast räcka er honom.
Men först ska vi visa lilla pappa, vilken präktig liten karl det är.”

Och Jelisaveta Petrovna höjde med ena handen (den andra
stödde med fingrarna bakifrån det av och an vaggande lilla
huvudet) denna sällsamma, röda, vaggande lilla varelse och höll fram
den till fadern.

”Ett underbart vackert barn!” sade Jelisaveta Petrovna.

Ljevin suckade dystert. Detta underbart vackra barn ingav
honom endast en känsla av motvilja och medlidande. Det var inte
alls den känsla, som han hade väntat.

Han vände sig bort, medan Jelisaveta Petrovna lade barnet till
det för honom ännu ovana modersbröstet.

Helt plötsligt kom ett skratt honom att höja huvudet. Det var
Katja, som hade skrattat. Barnet hade tagit bröstet.

”Nu är det nog, nu är det nog”, sade Jelisaveta Petrovna, men
Katja släppte icke lillen. Han somnade i hennes armar.

”Titta nu ett tag på honom”, sade Katja och vände barnet så, att
han kunde se det. Det gubblika lilla ansiktet blev plötsligt ännu
rynkigare, och barnet nös.

Leende och knappast i stånd att återhålla tårar av rörelse, kysste
Ljevin sin hustru och lämnade det förmörkade rummet.

Femtonde kapitlet.

Stepan Arkadjevitsjs finanser befunno sig i ett mycket dåligt
tillstånd.

Pengarna för två tredjedelar av skogen voro för länge sedan för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free