- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
493

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - Tjuguandra kapitlet - Tjugutredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tyckte sig höra i hans röst, att han var nära att brista i tårar, och
hon kände något fuktigt på sin hand. Och på ett ögonblick
förvandlades Annas rasande svartsjuka till rasande, lidelsefull ömhet;
hon omfamnade honom och betäckte hans ansikte med kyssar.

T jugutredje kapitlet.

I känslan av att försoningen varit fullständig, vidtog Anna
följande morgon med största iver sina förberedelser till avresan.
Ehuru det ännu icke var bestämt, huruvida de skulle resa på
söndagen eller på måndagen, enär båda föregående dag velat ge
efter för varandra, så gjorde dock Anna sig fullständigt redo till
avresan. Nu var det henne emellertid alldeles likgiltigt, om de
avreste en dag förr eller senare. Hon stod i sitt rum, lutad över en
öppen kista, och sorterade sakerna i den, då han, redan fullt
klädd, kom in till henne tidigare än vanligt.

”Nu åker jag genast till maman. Hon kan skicka mig
pengarna genom Jegor. Då kan jag avresa i morgon”, sade han.

Fastän Anna var vid så god sinnesstämning, kände hon dock ett
stygn i hjärtat vid meddelandet att han skulle fara ut till modern.

”Nej, till dess blir jag icke färdig med packningen”, svarade hon
och tänkte i samma ögonblick: ”Alltså var det dock möjligt att
inrätta det så med avresan, som jag önskade. — ”Nej”, fortsatte
hon, ”gör det så, som du önskar. Gå in i matsalen, jag kommer
genast efter, jag vill endast sortera ut de onyttiga sakerna här.”
Och därvid lade hon ytterligare något till den hög, som
Annusch-ka hade på armen.

Vronski höll på att äta sin biffstek, då hon kom in i matsalen.

”Du kan icke tänka dig, vad de här rummen blivit mig
motbjudande”, sade hon och slog sig ned bredvid honom för att dricka
kaffe. ”Det finns ingenting förskräckligare än dessa möblerade
rum. De ha ingen egen fysionomi, ingen själ. Jag längtar efter
Vosdvischenskoje som efter det förlovade landet. Skickar du
ännu icke i väg hästarna?”

”Nej, jag låter dem komma efter. Har du ytterligare någonting
att uträtta här i Moskva?”

”Jag skall fara till Wilson, min sömmerska. Jag skall lämna
henne några klänningar. Alltså avresa vi bestämt i morgon?”
frågade hon glatt. Men helt plötsligt förändrades hennes uppsyn.

Vronskis kammartjänare kom in och bad om kvitto på ett
telegram från Petersburg. Det låg ingenting besynnerligt i att Vronski
hade emottagit ett telegram, men när han svarade, att kvittot låg
i hans arbetsrum, lät det, som om han ville dölja något för henne.
Sedan vände han sig hastsigt till henne. ”Jag skall säkert vara färdig
med allt till i morgon.”

”Från vem är telegrammet?” frågade hon utan att höra på honom.

”Från Stiva”, svarade han undvikande.

”Varför har du icke visat mig det? Vad kunna du och Stiva
ha för hemligheter för mig?”

Vronski ropade tillbaka kammartjänaren och befallde honom att
gå in i arbetsrummet efter telegrammet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0495.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free