Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
upp dit, drar de in andan, som om deras bröst hade blivit
lättade från en tyngd, och ögonen börjar lysa av glädje
över att kunna sända ut blickarna så långt och så vitt utan
minsta hinder.
Där uppe satt vi alltså och språkade. Och när jag tänker
på det nu efteråt, tycker jag, att det var märkvärdigt, att
något samtal alls kom i gång, för det första därför att
Tavast-stjerna var så döv, att det var ansträngande att göra sig hörd
av honom, och för det andra därför att vi två arbetsmyror
var litet reserverade, åtminstone i början. Men som
yrkeskamrater hade vi ju en massa gemensamma intressen, och
det dröjde nog ett par timmar, innan vi gick var och en
till sitt.
Tavaststjerna hade kommit till Visby för att sköta sin
hälsa. Han skulle bada, vila och vara ute i fria luften så
mycket som möjligt. Vi hade hellre sett, att han hade varit
upptagen av författarskap, han som vi, men då detta inte var
händelsen, gjorde vi vårt bästa för att inskärpa hos honom,
att vi för vår del måste försaka allt umgängesliv och leva
alldeles för oss själva.
När vi hade skilts från dem, sade vi till varandra, att nu
hade vi gjort nog, nu hade vi varit tillräckligt vänliga och
tillmötesgående. Vi var mycket nöjda med de nya
bekantskaperna, men inte ämnade vi låta dem förstöra vår arbetsro.
Men till trots för detta kom vi återigen i sällskap med
dem följande dag, och vi satt och språkade så länge efter
middagen, att det var omöjligt att tänka på något arbete mer
för den dagen. Och likadant gick det dagen därpå och nästa
dag och hela veckan ut.
Det var alldeles emot våra föresatser. Vi, som skulle
undvika allt sällskapsliv! Och inte var det heller med min goda
vilja, som det blev så, utan det var Sophie Elkan, som hade
skulden.
Eller, rättare sagt, det var detta, att Tavaststjerna hörde
så illa, som var skuld till det hela. Det borde ju ha varit
ett hinder, men det blev raka motsatsen, därför att Sophie
Elkan bland dem, som stod henne nära i livet, hade flera
döva och var van att tala med dem. Hon inte bara visste
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
