TVÅ SPÅDOMAR

(Skriven på anmodan av min tyske förläggare i november 1908.)

    Det är lätt att föreställa sig, att de har haft
det bråkigt och besvärligt på den gamla gården
Mårbacka den 20 november år 1858. Ett barn har
blivit fött där den dagen tämligen sent på kvällen,
och sådant medför ju alltid oro och uppståndelse
också på ett ställe, där man har för vana att ta
livet lugnt och inte göra mer väsen av en sak,
än vad den verkligen är värd.
    I mörka kvällen så där framemot niotiden
kommer prästfrun, som bor i granngården, och
sticker in huvudet genom köksdörren. Det är
en liten, gammal gumma, släkt och god vän, som
kallas moster Wennervik av alla människor. Hon
har inte kunnat ge sig till tåls därhemma, utan
har kastat en schal över huvudet, tagit en lykta
i handen och letat sig fram på den smala gen-
vägen, som löper bakom trädgården, för att få
höra hur det står till.
    Prästfrun blir genast visad in i kammarn
innanför köket. Där bor gamla fru Lagerlöf,
änka efter regementsskrivar Lagerlöf, än i dag,
såsom hon har bott där hela sitt liv, både som
gift och ung flicka. Hon sitter sjuttiårig och vit-
hårig i sitt soffhörn och stickar strumpor åt barn-
barnen, som hon alltid gör. Inne hos henne är
allt lugnt, och hon är lugn själv, därför att sonen,
löjtnant Lagerlöf, som har övertagit gården efter
sin far, helt nyss har varit inne och talat om för
henne, att det värsta nu var överståndet och att
barnet har kommit till världen.
    Så sent det än är på dagen, sätter hus-
hållerskan kaffepannan på elden, och hon kom-
mer snart in i kammarn med en fullrustad kaffe-
bricka. Sedan sitter moster Wennervik och gamla
fru Lagerlöf och dricker kaffe alldeles ensamma.
Moster Wennervik får veta, att det är en flicka,
som har blivit född, och de båda gamla, som är
vid livets gräns, sitter där och talar om hur hon,
som just nyss har kommit till, ska kunna få det
under sin levnad.
    »Hon kommer att få det, som hon har värde
till, varken bättre eller sämre,» säger gamla fru
Lagerlöf.
    »Det beror allt på lycka också, ska jag säga
syster,» svarar moster Wennervik.
    Just som prästfrun fäller detta yttrandet, böjer
sig gamla fru Lagerlöf fram och känner på redi-
kylen, som moster Wennervik alltid bär på armen.
Det finns tusen saker i den, för moster Wennervik
är en sådan, som vet råd för allting, och som
därför också ständigt måste vara beredd på att
folk kommer och ber henne om hjälp. Hon har
först på gamla dar blivit gift med pastor Wenner-
vik, som är bror till fru Lagerlöf; förut har hon
varit husföreståndarinna på många stora ställen.
Det är därför hon förstår sig på allting, från att
laga bröllopsmat och sätta upp de finaste drälls-
vävar till att bota sjuka och uppfostra unga bond-
döttrar till goda husmödrar.
    Då gamla fru Lagerlöf känner på redikylen,
märker hon snart, att utom glasögonen och
nyckelknippan och sydoningen och bröstpastil-
jerna och medikamentsflaskan och vävboken och
luktsaltet ligger där också ett hårt, fyrkantigt
föremål.
    »Jag känner, att syster har kortleken med sig,»
säger hon.
    Moster Wennervik blir litet röd på de vissna
kinderna. Hon kan spå, och hon lägger aldrig
ut korten, utan att allt, vad hon förutsäger, slår
in. Hon är litet svag för att folk skall anlita hennes
förmåga, men det vill hon inte låtsa om. Hon
bedyrar, att hon inte har den minsta aning om
att hon har korten med sig. Hon kan rakt inte
begripa hur de har kommit ner i redikylen.
    »Men när de nu ändå är med, så kan syster
gärna lägga ut dem för den här stackarn, som just
har kommit till världen,» säger gamla fru Lagerlöf.
    Moster Wennervik krusar en smula, men hon
är inte särdeles svårbedd, och så blir kaffebrickan
flyttad åt sidan, och den gamla prästfrun börjar
lägga ut korten. Hon hanterar dem med stor
färdighet, och då gamla fru Lagerlöf sitter och
betraktar henne, kan hon inte låta bli att tycka,
att svägerskan ser ut som en riktig spåkäring. Hon
är brunhyad med spelande, mörka ögon och en
lång krok till näsa. På huvudet bär hon en
svart spetsmössa, som skjuter ner i en snibb mitt
i pannan, och vid tinningarna ligger tre kanon-
lockar. Hon har inte ett grått strå i sitt hår,
men hon har inte en fläck i sitt ansikte, som inte
är överspunnen av rynkor.
    Moster Wennervik lägger ut korten i fyra
rader med nio kort i raden, och då detta är gjort,
sätter hon ner pekfingret på första kortet och
börjar räkna: ett, två, tre, fyra, ända till sexton.
Hon räknar uppåt och neråt, fram och tillbaka och
flyttar fingret under räkningen, ända tills hon
kommer till det sextonde kortet. Då småmumlar
hon för sig själv, som om hon inte vore riktigt
nöjd.
    »Nå, vad ser syster?» frågar gamla fru
Lagerlöf.
    »Det är någon sjuklighet, som följer henne,»
svarar prästfrun, »och jag tror, att hon får slitas
med den i hela sitt liv.»
    »Var och en ska ha sitt kors, annars blir
det inte folk av en,» säger gamla fru Lagerlöf.
Hon är av ett ljust lynne och vill alltid se det
bästa i allting. »Om hon är sjuklig, får hon
väl föra ett stillsamt liv, och det är ändå det bästa
för en människa.»
    Moster Wennervik sätter ner pekfingret på
korten och börjar räkna på nytt. »Det ligger
många och långa resor framför henne,» säger hon
och blinkar smålustigt åt svägerskan. »Och fler-
faldiga gånger måste hon flytta och byta om
bostad.»
    »En rullande sten beklädes inte med mossa,»
säger gamla fru Lagerlöf. Hon, som i alla sina
dar har bott på samma gård, är inte riktigt nöjd
med att barnbarnet skall bli en sådan, som flackar
land och rike omkring. »Men jag förstår väl, att
om hon blir sjuklig, så kan hon inte förtjäna sitt
eget bröd, utan blir skickad mellan släktingarna.
Det är inte lätt för den, som inte kan arbeta
och göra nytta för sig.»
    »Hon får träla och arbeta i alla sina dar,»
förkunnar moster Wennervik efter en ny räkning.
»Det behöver inte syster vara rädd för.»
    »Jaså, då är det väl den meningen med detta,
att hon får tjäna sitt bröd hos andra och byta
om husbönder många gånger,» säger gamla fru
Lagerlöf och suckar. Ett sådant liv synes henne,
som aldrig har behövt vara i tjänst hos någon,
som det värsta av allt. »Men det har ju gått bra
för syster,» säger hon och ljusnar upp. »Om
hon blir en så duktig människa som syster!»
    »Hon kommer inte att sätta opp en dräll i
hela sitt liv,» säger moster Wennervik med näsan
över korten och är så inne i att utforska fram-
tiden, att hon inte alls tänker på om hon spår
behagligt eller misshagligt. »Hon får mycke att
göra med böcker och papper, ska syster få se.»
    Gamla fru Lagerlöf lutar sig också fram över
korten, liksom för att finna en mening i virr-
varret.
    »Ska hon få mycke att göra med böcker
och papper?» säger hon undrande. »Syster menar
kanske, att hon ska bli gift med en fattig präst,
som får hålla på att flytta från socken till socken
och aldrig kommer till ro. Men om det bara
blir en bra karl, som blir god mot henne . . .»
    Moster Wennervik sträcker ett finger rätt upp
i luften och avbryter henne.
    »Vill syster, att jag ska säga, som det är?»
    »Det vill jag visst,» säger gamla fru Lagerlöf.
    »Hon blir aldrig gift.»
    »Jaså, blir hon inte gift!» säger gamla fru
Lagerlöf, och nu måste hon riktigt lägga band
på sig för att inte visa hur besviken hon är.
»Ja, hon kommer kanske ifrån många sorger på
det sättet. Men syster kan väl åtminstone se om
hon blir en bra och god människa?»
    »Snäll och beskedlig blir hon nog,» säger
moster Wennervik och böjer sig ånyo över
korten för att utspana flera hemligheter, men nu
blir hon avbruten av gamla fru Lagerlöf, som
säger litet torrt:
    »Nu ska syster inte bry sig om att säga
någe mer. Jag är nöjd, då jag har fått veta,
att hon blir en hygglig människa. Det är egent-
ligen det enda, som är viktigt att få reda på.»

                       *

    Det finns en bok, som heter Oceola, ja, det är
också möjligt, att jag missminner mig, och att
den har något annat grant exotiskt namn. Det
är en indianbok, som man säger nuförtiden,
men den har nog inte ursprungligen varit skriven
för barn, utan var avsedd att läsas av stort folk.
Jag vet inte vem som har författat den, och inte
heller vet jag när den skrevs, men troligen är
den rätt gammal, för det är mer än fyrtio år,
sedan jag såg den första gången.
    Jag kan inte säga hur det kom sig, att den
boken fann sin väg till mitt hem uppe i Värm-
land. Den hörde inte till husets eget bokförråd,
som mest bestod av arbeten på vers och räknade
högst få romaner. Det kan ha varit en resande,
som har fört den med sig, eller också har min
faster, som är en stor romanslukerska, fått låna
den hos någon av grannarna. Men hur som helst,
så är det säkert, att den en vacker dag, då jag är
en sju, åtta år gammal, ligger på ett bord där-
hemma, och att jag råkar kasta ögonen på den.
    Jag tycker om att läsa, och jag brukar var
dag sitta på en låg stol bredvid mor, då hon ar-
betar med sin sömnad, och läsa högt ur Nösselts
allmänna historia för fruntimmer. Vi har hunnit
igenom alla sju delarna, men jag förstår mig
bäst på första delen med de många sagorna. Jag
kan aldrig upphöra att glädja mig åt när Odysseus
kommer hem och skjuter ihjäl friarna, men
Hektors och Andromakes avsked går jag helst
förbi, därför att jag inte kan läsa det utan att
gråta.
    Fritjofs saga, Andersens Æventyr, Fänrik Ståls
sägner hör också till mina goda vänner, men
någon roman har aldrig förr kommit för mina
ögon. Jag tänker inte heller på att läsa den tjocka
boken; det förefaller mig, som skulle det behövas
åratal för att hinna igenom den, utan jag bara
bläddrar i den. Men som lyckan vill det, råkar
jag slå upp just det stället, där bokens hjältinna,
en ung, skön plantageägaredotter, mitt under
badet blir överraskad av en alligator. Jag läser
om hur hon flyr och förföljes och är i livsfara.
Aldrig förr har jag läst något, som försätter mig
i sådan spänning. Jag står andlös och läser,
ända tills den unga, hjältemodiga indianen kommer
rusande till hjälp och efter en förfärlig strid
med alligatorn sticker sin kniv i hans hjärta.
    Efter detta läser jag sida på sida, så länge
som jag får vara i fred. Och så snart som jag
har en ledig stund och inte måste sitta vid skol-
bordet för att lära skriva, räkna och läsa, smyger
jag mig bort till Oceola, som alltjämt ligger
kvar på samma plats, och fortsätter läsningen.
    Jag är alldeles betagen, alldeles förtrollad.
Dag och natt tänker jag på boken. Det är en
ny värld, som jag plötsligen har upptäckt. Det
är livets hela rikedom, som för första gången
uppenbaras mig. Det är kärlek, hjältedåd, sköna,
ädla människor, nedriga skurkar, faror och fröjder,
lycka och nederlag. Det är framför allt en konst-
fullt sammanslingrad räcka av händelser, som ger
spänning och förväntan. Det är allt möjligt, som
ett litet sjuårigt barn, som växer upp på en still-
sam herrgård, aldrig förut har haft en aning om.
    Sedan jag har slutat Oceola, kastar jag mig
över alla romaner, som jag kan komma åt. Det
skulle inte vara lätt att säga hur mycket jag
förstår av dem, men jag njuter obeskrivligt. De
flesta av dem har dock alldeles försvunnit ur mitt
minne.
    När jag tänker tillbaka på denna tiden, för-
vånar det mig, att man lät mig läsa vad helst jag
önskade. Men jag förstår, att mor och far hade
svårt att neka mig. Den där sjukligheten, som
moster Wennervik hade förutspått mig, hade
redan kommit över mig. Mitt ena ben var svagt,
och långa tider kunde jag alls inte gå. Det an-
sågs inte nyttigt, att jag roade mig med utelekar
och kroppsövningar som de andra barnen, utan
jag borde helst hålla mig stilla. Och då nu
föräldrarna såg, att jag var lycklig, bara jag
hade en bok i handen, ville de väl inte beröva
mig det nöjet.
    Men för mig blir bekantskapen med indian-
boken Oceola avgörande för hela livet. Den väcker
hos mig en djup, stark längtan att en gång åstad-
komma något lika härligt. Det är den boken,
som gör, att jag vid mina unga år redan vet,
att vad jag helst av allt vill syssla med under
mina kommande dagar, det är att skriva romaner.
    Mina syskon och barnjungfrur har talat om för
mig den spådomen, som gamla moster Wenner-
vik uttalade, samma natt jag blev född. Det är
just ingen, som är nöjd med den, mer än jag själv.
Jag är tillfredsställd, därför att den förutsäger,
att jag skall få mycket att göra med böcker och
skrivning. Något annat frågar jag inte efter på
den tiden.

                      *

    När jag är nio år gammal, går en annan av
moster Wennerviks onda spådomar i uppfyllelse.
Då får jag komma ut på långresa. Jag blir skickad
till Stockholm för att söka bot för mitt dåliga
ben, och jag blir ordinerad att gå igenom en kur
på ett gymnastiskt institut. Jag stannar i Stock-
holm hela vintern, och jag har mycken nytta av
behandlingen. Då jag kommer hem på våren,
är jag lika stark som andra barn, och det märks
nästan inte, att jag haltar.
    Jag bor hos nära släktingar, som är mycket
goda emot mig, men det kan inte hjälpas, att jag
längtar hem en smula. Jag har svårt att vänja
mig vid stadslivet. Det besvärar mig, att jag
skall behöva sätta på mig hatt och kappa, var
gång jag skall gå ut, och jag tycker inte om de
långa, raka stengatorna, där små barn måste gå
lika sedigt och ordentligt som de vuxna. Inte
heller förstår jag mig på Stockholmsbarnens
lekar. Jag kan inte åka på deras små kälkar,
och jag tycker inte alls om dockor. Jag känner
mig dum och tafatt i sällskap med dessa nätta
och behändiga ungdomarna, och jag är rädd att bli
utskrattad, därför att jag talar värmländska.
    Men det finns saker i Stockholm, som är
över all beskrivning härliga, och som ger ersätt-
ning för all vedermöda. Så till exempel har min
morbror ett bokskåp, där alla Walter Scotts roma-
ner står på en av hyllorna, och han lånar ut åt
mig den ena efter den andra, så att jag kommer
att läsa igenom dem allesammans. Och så finns
ju teatern!
    Hos mina släktingar bor en gammal tro-
tjänarinna, som har förestått min morbrors hus-
håll, innan han gifte sig. Hon är för gammal att
ta del i några sysslor, utan sitter dag ut och
dag in i en skön länstol i sitt eget lilla rum och
virkar och stickar. Morbror är mycket god emot
henne. Han är rädd för att hon skall ha det för
enformigt och kommer inte så sällan och sticker
till henne en teaterbiljett. Men då den gamla
går på teatern, får jag följa med. Mina släk-
tingar har upptäckt vilket utomordentligt nöje detta
bereder mig, och de är kanske också litet rädda
för att låta den gamla gå ensam. Dessutom kostar
mina teaterbesök ingenting. Gamla Ulla säger
bara ett gott ord till vaktmästarn, så får jag
följa med in. Jag får naturligtvis ingen sittplats,
utan måste stå framför henne, men vad betyder
det? Tiden går så fort på teatern. Jag hinner
inte tänka på att bli trött, förrän alltsammans
redan är förbi.
    Det finns väl någon än i dag, som påminner
sig de nötta trapporna och de smala gångarna
i det gamla operahuset. Och det finns väl en
och annan, som minns hur det luktade i korri-
dorerna. Jag kommer ibland in i något gammalt
skådespelshus i utlandet, där samma teaterlukt
ännu finns kvar. Och var gång jag känner den,
fylls jag av förväntans salighet. Jag tycker mig
åter vara ett litet barn, som står utanför loge-
dörren och väntar på att vaktmästarn ska komma
och öppna.
    Ulla och jag sitter alltid i andra radens fond,
första bänk. Vi går för resten inte alltid på
Operan, vi går också på Dramatiskan, men vi har
samma platser också där.
    På detta sätt ser vi tillsammans Afrikanskan,
Robert, Den Stumma, Friskytten, Värmlänningarna,
Sköna Helena, Fruntimmersskolan, Blommor i
drivbänk, Min ros i skogen.
    Det är åter en ny, brokig värld, som jag föres
in i. Man kunde nog tycka, att jag borde bli
alldeles huvudyr.
    Det är onekligen tur, att jag har suttit vid
min mammas sybord och läst Nösselts allmänna
historia, hur skulle jag annars kunna finna mig
till rätta?
    Men egentligen är det inte någon alldeles ny
värld. Det är snarare min välkända romanvärld,
som har fått liv, och som föres fram för mig i
levande bilder. Det är således på det här sättet de
se ut, mina vildar, mina harneskklädda riddare!
Det är så en kung går klädd, det är så där en
klostergård är inrättad, det är i sådana där långa,
grå kåpor munkar och nunnor vandrar omkring!
Jag får göra bekantskap med stormande hav,
tropiska landskap, eldsprutande berg. Och jag
tar naturligtvis allt som trovärdigaste allvar. Jag
förstår inte, att Sköna Helena är ett enda stort
skämt. Jag tror, att det gick till på det sättet,
då Helena bortrövades av Paris, fastän Nösselt
har försummat att berätta det.
    Vi har alldeles samma smak, den gamla och
jag. Vi tycker om granna dekorationer, granna
dräkter, stora scener, då skådebanan vimlar av
människor. Och naturligtvis fäster vi oss mest
vid handlingen. Sången och musiken förstår vi
oss inte mycket på. Vi är snarast besvärade av
dem, därför att vi har svårt att höra de sjungna
orden och tappar bort sammanhanget.
    Vi är inte heller riktigt nöjda med sådana
stycken, där inga kungar eller riddare uppträder.
Jag för min del är ganska belåten med en folk-
pjäs sådan som Värmlänningarna, därför att den
påminner mig om hembygden. Men gumman
Ulla tycker inte om att bara se bönder på scenen.
Hon sårar mig djupt genom att säga, att Sköna
Helena med sin stora skara av kungar var något
helt annat. Jag känner mig stött på mina lands-
mäns vägnar, men i grund och botten är jag
nog av samma mening.
    Emellertid går vintern till ända, och fram på
våren får jag resa hem. Och naturligtvis för-
följes jag av minnet av allt, vad jag har sett, och
berättar det om och om igen för mina syskon.
    En dag, då vi av en eller annan anledning
är fria från skolarbetet, faller det oss in, att vi
ska leka teater, att vi ska spela ett av dessa
teaterstycken, som jag har sett i Stockholm. Och
det blir »Min ros i skogen», som vi besluter oss
för att framställa. Inte därför att denna var det
roligaste av allt, som jag har sett, men den är
den enklaste, den enda, som vi känner oss ha
krafter att utföra.
    Det blir en ansträngande dag för mig. Det
är jag, som övar in rollerna och lär de uppträ-
dande vad de ska säga. Vi har ingen textbok,
utan bara mitt minne att lita på. Det är jag,
som med hjälp av täcken och filtar förvandlar
vår barnkammare till en scen. Det är också jag,
som bestämmer hur de uppträdande ska vara
sminkade, kammade och kostymerade. Jag är
den enda, som har någon erfarenhet av allt detta.
    Innan kvällen är dock allt färdigt, och skåde-
spelet kan gå av stapeln. Åskådare är far, mor,
faster, guvernanten, hushållerskan och ett par
av jungfrurna. De sitter allesammans i en trång
dörröppning, och jag tror inte, att de ser mycket
av scenen, men det gör visst detsamma. De har
nog i alla fall utmärkt roligt.
    Vi har en ung flicka på tolv år inackorderad
hos oss. Hon är mycket söt och går omkring
i min mammas gamla balklänning och spelar
älskarinnan, »min ros i skogen». Min äldsta
syster, som också är tolv år, är klädd i pappas
äldsta uniformsjacka och spelar älskarn. Hon
är mycket söt, hon också, och hon spelar så bra.
Hon har riktiga skådespelaranlag. Vår barn-
jungfru spelar en gammal hushållerska, och själv
utför jag rollen av en sjuttiårig gubbe. Det skulle
vara en gubbe med långt, vitt hår med i pjäsen,
och jag tar den rollen, därför att mitt hår är
långt och alldeles vitt.
    Vi gör stor, stor succès. Jag undrar vad
författarn skulle ha sagt, om han hade sett sin
pjäs uppföras på detta sättet. Men han kanske
hade varit nöjd, han också.
    Från och med den dagen drömmer jag inte
bara om att skriva romaner. Nu vill jag också
författa teaterstycken. Jag längtar efter att bli
stor, så att jag inte skall behöva sitta på skol-
bänken och slösa bort min tid med räkning och
temaskrivning.

                      *

    Det är en skön eftermiddag på våren, och
jag går fram och tillbaka i den lilla dungen bakom
trädgården. Så snart jag på någon av de sling-
rande gångarna når till dungens gräns, möts jag
av det rikaste ljus. Stora åkrar breder ut sig fram-
för mig, och solskenet ligger och vaggar i fukten,
som stiger upp över de nyplöjda fälten. På ett
ställe lyser luften som purpur, på ett annat ser
det ut, som om den vore fylld av guldstoft.
Inne under träden åter är det förvånande mörkt.
De har helt nyss blivit fullövade. Jag har inte
hunnit vänja mig vid det gröna dunklet, som
brukar råda under dem. Plötsligt, då jag från
ljuset vid trädgårdsgränsen vänder om in i skug-
gan, kommer ett par rim mig på tungan.

          Det är så mörkt under lindarna,
          så ängsligt stilla i vindarna.

    Vad nu då? Vad är detta? Där står jag
och kan knappt andas av överraskning. Detta
är ju rim. Detta är ju vers. Kan jag sätta ihop
vers?
    Jag är femton år, och jag har läst alla de
poesiböcker, som fanns därhemma: Tegnér, Rune-
berg, Fru Lenngren, Stagnelius, Vitalis, Bell-
man, Wallin, Dahlgren, men det har aldrig fallit
mig in, att jag själv skulle kunna skriva vers. Att
skriva vers, det var något högt och heligt. Det
var en gåva, som bara tillkom mänsklighetens
utvalda.
    Men nu har jag i alla fall satt ihop ett par
rimmade rader. Jag upprepar dem gång på gång.
Jag utsäger dem högt för mig själv. Jag små-
sjunger dem. Jag försöker dock inte att foga
till några fler rader. Jag är alldeles för häpen
över det, som har hänt mig.
    Föreställ er, att ni har vuxit upp som en
fattig tiggarunge och någon helt plötsligt kom-
mer och säger till er, att ni är ett kungabarn!
    Föreställ er, att ni hade varit blind och helt
oväntat blivit seende, att ni hade varit utfattig
och helt hastigt blivit rik, att ni hade varit utstött
och vänlös och helt oförmodat mött en stor, varm
kärlek! Föreställ er vad ni vill av stor, oväntad
lycka, och ni skall ändå inte kunna tänka er en
större än den, som jag känner i den stunden.
    Jag kan rimma, jag kan sätta ihop vers. Jag
har samma gåva som Tegnér, Runeberg, Wallin.
Jag skall bli som en av dem.
    Jag har alltid ämnat skriva romaner och teater-
stycken. Men detta är alls inte så märkvärdigt
som att skriva vers. Det är bara roligt och
nöjsamt, men vers, det är det höga. Det är det
ärofulla. Det är det underbaraste av allt.
    Jag förtiger den stora upptäckten för alla de
mina. Men jag går som i en yrsel hela aftonen,
hör inte vad man säger till mig, utan svarar
alldeles bakvänt.
    Jag minns oss ännu den dagen, då vi sitter
vid kvällsbordet. Där sitter far, och där sitter
mor. Där är mina systrar, faster, guvernanten.
Och där är jag själv, liten och blek med stort, vitt
hår, just lik varje annan tös. Far för ordet, som
vanligt, och skämtar med faster och guvernanten.
Det är muntert och glatt, och samtalet rör sig om
de mest alldagliga ting. Vad skulle de ha sagt,
de andra, om de hade haft en aning om de
vilda förhoppningar, som stormar fram genom mitt
huvud?
    Det, som oroar mig en smula, är moster Wen-
nerviks spådom. I den förekom ingenting om att
jag skulle bli något stort och märkvärdigt. Men
den, som skriver vers, den är en storhet. Den
är nästan förmer än en kung. Jag börjar bli
rädd, att jag har tagit miste, att jag inte har
gudagåvan.
    Då upprepar jag för mig själv det lilla rimmet,
och jag känner mig åter oändligt stolt, oändligt
lycklig.
    När det äntligen blir natt, vill jag pröva på
vad den nya förmågan duger till, och jag börjar
trösteligen att författa ett poem. Jag binder och
knyter ord till ord och sover inte en blund på
hela natten. Jag fogar versrad till versrad och
har en hel mängd strofer färdiga före morgonen.
    Men poemet är inte det märkvärdiga för mig.
Det märkvärdiga är, att jag har förmågan, att jag
kan rimma, att jag hör till de utvalda.
    Sedan sätter jag ihop vers i tid och otid,
bittida och sent, dag och natt många år framåt.
    Det mesta av all denna diktning är förstört,
och det lilla, som finns kvar, är mycket klent.
Det finns av hela detta författarskap endast en
liten bit, som jag är glad åt, och som jag stundom
viskar för mig själv, då jag står inne under
trädens dunkel och ser aftonsolens ljus låga över
slätt och dal.

          Det är så mörkt under lindarna,
          så ängsligt stilla i vindarna.

                        *

    Jag är tjugutre år, och jag befinner mig i
Stockholm i samma goda hem, som tog emot mig,
då jag var ett nioårigt barn. Jag har rest dit för
att vinna inträde vid Högre lärarinneseminariet.
Jag har varit uppe i examen och sitter nu, dagen
sedan den är slut, och väntar på att få höra om
jag har lyckats, om jag skall bli mottagen vid
läroverket.
    Det är en lång dag, det är nästan omöjligt
att få slut på den. Vi har examinerats i nära nog
en vecka, och det har inte varit så svårt, som jag
hade varit rädd för att det skulle bli. Det har
varit dagar fulla av stark spänning, men det har
hänt något, det har varit strid och tävlan, och
ibland har det till och med varit roligt. Alla
examinatorerna har varit ytterst välvilliga, och
deras fordringar har inte varit överdrivna. I det
stora hela tror jag att jag har rett mig bra i
proven. Men olyckligtvis är det inte nog med
att reda sig bra. Man måste också vara bättre
än en mängd andra.
    Det är inte mer än tjugufem elever, som
kan komma in vid seminariet varje år, och vi
är fyrtinio, som söker. Det är i detta, som det
förskräckliga ligger. Vi har förhörts i små grupper
på tre och tre, och jag vet därför inte hur de andra
har bestått provet. Men jag är viss om att alla
dessa andra har gått igenom ordentliga skolor
i städer. De har inte legat borta på landet hela
sitt liv och använt all sin lediga tid på att skriva
oduglig vers. Det är bara helt naturligt, att
de allesammans måste vara kunnigare än jag.
    Det sista året har jag vistats i Stockholm och
gått igenom en kurs för att förbereda mig till
inträdesexamen. Men det är bara ett enda år,
som jag har bedrivit allvarsamma studier. De
andra har gått igenom stora åttaklassiga läroverk.
    Man har sagt mig, att vi inte får veta utgången
förrän sent på eftermiddagen. Om jag inte har
lyckats, kommer då en vaktmästare med ett brev,
som underrättar mig om att jag inte kan bli mot-
tagen som elev vid seminariet det här året. Har
jag däremot lyckats, får jag inte något brev, ingen
underrättelse alls. Då kan jag helt lugnt vandra
upp till seminariet nästa morgon och börja mina
studier. Men ännu är det mitt på dagen. Det är
ännu många timmar, innan jag kan börja vänta
vaktmästarn med det fruktade brevet.
    Släktingarna tycker nog, att det är synd om
mig, men vad kan de göra för att hjälpa mig?
Vi sitter och språkar, men jag har svårt att följa
med vad de säger. Tankarna vänder jämt tillbaka
till detta, om jag löste matematikproblemet all-
deles galet eller om jag svarade orätt vid förhöret
i svenskan.
    Och jag hoppas och ber, att jag måtte få
komma igenom i examen, inte därför att jag är
lärdare än mina medsökande, utan därför att jag
behöver det bättre än någon annan.
    Se, detta är något, som jag är viss om. Ingen
annan behöver så väl att komma in och få dessa
tre år av kostnadsfri undervisning, som seminariet
har att bjuda. Om jag misslyckas nu, då är
det slut med mig. Då får jag söka någon liten
guvernantsplats med ett par hundra kronors lön,
eller också får jag fara tillbaka hem och gå i
hushållet. Jag är inte så barnslig nu, som då jag
gick därhemma och trodde, att det var nog att
önska och drömma för att bli något. Nu vet
jag, att jag måste arbeta och skaffa mig kunskaper,
om jag vill bli författarinna.
    Jag vet också, att jag måste skaffa mig kun-
skaper, om jag vill leva. Vi är så fattiga där-
hemma sedan några år tillbaka. Jag måste lära
mig att tjäna mitt eget bröd, om jag inte vill sjunka
ner i elände.
    Alla de andra, som söker, handlar kanske inte
rakt emot sin fars vilja. De har kanske inte måst
tvinga sig till detta att få fara hemifrån. De tror
kanske inte mer i deras hem, att ett fruntimmer
inte behöver lära sig något ordentligt. Och om
de inte kommer in nu, så får de kanske försöka
om igen nästa år. Men jag kan aldrig mer få
fars tillåtelse att resa till Stockholm och studera,
om jag nu misslyckas.
    De andra är väl heller inte så fattiga som jag.
De kan kanske få hjälp att studera vid andra
skolor. Men det kan inte jag. Far har inga pengar
att ge mig, och det är väl till stor del därför, som
han har så mycket emot att låta mig fara hemifrån.
Men kommer jag bara in på seminariet, då har
jag en tryggad bana framför mig, då får jag nog
låna pengar, så att jag kan uppehålla mig i
Stockholm under kursen. Men om jag misslyckas,
vem skulle då vilja hjälpa mig?
    Vad tiden går långsamt denna dag! Och
ingenting kan man sysselsätta sig med. Jag kan
inte gå ut att gå, för tänk, om vaktmästarn skulle
komma med brevet, medan jag vore borta! Och
inte tjänar det något till att läsa. Examen är ju
förbi. Det är ingenting annat att göra än att
vänta.
    Jag har väntat under hela mitt liv, men på
ett annat sätt. Jag har gått och väntat på att bli
upptäckt, väntat, att någon skulle komma att läsa
mina romaner, mina dikter, mina skådespel och
finna dem sköna och snillrika. För var gång jag
visade dem för någon, hoppades jag, att detta
under skulle ske.
    Och en gång var det verkligen nära, att det
hade skett. Det var bröllop hos en av grannarna,
och jag var brudtärna. Vid bröllopsmiddagen
läste en av marskalkarna upp ett kväde för tär-
norna, och jag höll svarstalet för marskalkarna,
också på vers. Vi gjorde naturligtvis stor lycka
båda två. Man gör ju alltid lycka med tillfällig-
hetsvers.
    En stund efter middagen kom mor och sade
mig, att Eva Fryxell ville tala med mig.
    Eva Fryxell var dotter till den store historie-
skrivaren Anders Fryxell, som var prost i vår
grannförsamling. Hon var själv författarinna och
därtill en högt bildad dam. Hon brukade till-
bringa sina vintrar i Stockholm och umgicks i den
tidens litterära kretsar. Ingen kunde vara lämp-
ligare än hon att hjälpa mig fram i världen.
    Hon var med på bröllopet. Hon hade hört
mig läsa upp vers, och nu ville hon tala med mig.
    Hon frågade mig om jag brukade skriva poesi.
Hon bad, att jag skulle skicka henne mina bästa
bitar, så skulle hon försöka att få dem införda i
någon tidning.
    Hon var mycket vänlig, och jag trodde, att
lyckan äntligen var kommen. Jag sände henne
mina dikter och gick sedan och väntade på att
få se dem i tryck.
    Men hela hösten gick, hela vintern, och ingen-
ting hördes av.
    På våren först kom ett stort brev från Eva
Fryxell. Hon skickade mig mina dikter tillbaka.
Ingen tidskrift hade velat mottaga dem. Men
hon skrev inte bara om detta. Hon skrev, att
jag skulle fara ut i världen och skaffa mig kun-
skaper, annars kunde det aldrig bli något av mig.
    Och så var det väl närmast till följd av dessa
hennes förmaningar, som jag för ett år sedan hade
brutit mig lös hemifrån. Under hela detta året
hade jag inte författat, utan bara studerat för att
kunna inhämta allt det, som fattades mig.
    På samma gång hade kärlek till studierna
vaknat hos mig. Jag längtade efter dessa tre år
vid seminariet, efter dessa tre år av starkt, inten-
sivt arbete och framåtskridande.
    »Hon ska få slita och arbeta alla sina dar,»
hade moster Wennervik sagt, och jag hoppades,
att det skulle bli så.
    Det ringer ibland på tamburklockan. Då
spritter jag till och undrar om det inte kan vara
vaktmästarn från seminariet. Man har sagt mig,
att han inte kan komma förrän efter klockan 5,
men vem kan veta? Avgörandet kan ha skett
tidigare det här året.
    Hoppet sjunker för varje ögonblick, som går.
Naturligtvis har alla de andra fyrtiåtta varit
duktigare än jag. Och naturligtvis har jag svarat
orätt många gånger, utan att jag själv har
märkt det.
    Klockan slår tre. Då ringer det på nytt.
    Det är en släkting och kamrat till mig, som
kommer. Hon söker inträde i år, hon som jag,
och vi har varit i samma grupp under förhören.
    Hon kommer upp för att tala om, att vi har
gått igenom, vi båda. Hon vill inte säga hur
hon har fått veta det, men underrättelsen kom-
mer från säkert håll. Och så snart som hon har
fått veta det, har hon skyndat att bringa mig
budskapet, för att jag inte skall behöva sitta och
vara orolig längre.
    Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag
vet inte om jag tackar henne. Jag smyger mig
undan längst in i våningen för att få vara ensam.
    Jag kan alls inte behärska mig. Jag skakar
och darrar och kan inte hålla mig stilla. Och
tårarna störtar fram ur mina ögon.
    Jag känner, att jag har övervunnit det värsta.
Jag är inte mer hjälplös och beroende. Jag har
en bana framför mig. Jag skall kunna tjäna
mitt eget bröd och själv få råda över mina hand-
lingar. Det skall bli min egen sak att nå, dit jag
vill nå.

                        *

    Det är på Grand Hôtel i Jerusalem en kväll
i mars år 1900. Jag har blivit utkallad ur mitt
rum av Jemil, vår syriska dragoman, för att ta
emot en gäst. Denna gäst kan inte föras in i
mitt rum, inte heller i den stora mottagnings-
salongen. Dragomanen anser sig inte kunna
föra honom längre än till hotellets förstuga.
    Det är heller inte att undra på, för den
främmande har inte något inbjudande utseende.
Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful
typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina
långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga
kropp och sin grova, barklika hud gör intryck
av att ha tillhört den människoras, som fanns till
före syndafloden. Och denna figur är inte höljd
i något, som kan kallas kläder. Han är insvept
och inrullad i långa, smutsiga, vita skynken. Hans
fötter är bara, och över huvudet har han kastat
en flik av samma skynke, som han har lindat
om kroppen.
    För några dar sen förde Jemil mig och
min reskamrat, Sophie Elkan, genom den gamla
moskén El Aksa i Jerusalem, och det förvånade
oss då att i en sidogång finna ett trasigt täcke
ligga utbrett i en stor fönsternisch. Jemil sade
oss, att i den där nischen brukade uppehålla sig
en spåman, som gick allmänheten till handa med
upplysningar om framtiden. Jag beklagade mig
över att han inte var på sin plats just då. Jag
hade gärna velat bli spådd av en riktig spåman
i den gamla El Aksa, som var rest på samma
grund som Salomos tempel. Nu har vår vänliga
dragoman sökt upp spåmannen och fört honom
till hotellet, för att jag ändå skulle bli spådd i
Jerusalem.
    Det är inte så högtidligt att bli spådd i hotel-
lets förstuga, där tjänare och resande strömma
ut och in, som i El Aksamoskén, men jag har inte
något val. Vi går alla tre fram till ett bord, som
står i en vrå. Spåmannen tar fram en påse, som
han har hållit dold under sina skynken, knyter
upp den och häller ut på bordet ett rätt tjockt
lager av sand, något slags sjösand utan tvivel,
för det finns fullt upp med små krossade snäck-
skal i den.
    Under dessa förberedelser måste jag tänka
på moster Wennervik. Jag undrar om den här
österlänningen skall visa sig vara en lika god
spåman som hon.
    Då negern har fått sanden jämnt utbredd,
säger han några ord på arabiska, som drago-
manen översätter till engelska.
    »Han ber, att ladyn ska tänka på något, som
hon vill ha upplysning om. Ladyn ska inte tala
om vad hon tänker på, bara behålla det i tankarna
en stund, så ska hon få svar.»
    För ett par ögonblick står jag förbryllad.
Ligger det inte ett oöverstigligt svalg mellan en
arabisk spåman och en västerländsk resande? Vi
har levat i helt och hållet skilda världar. Vad skall
jag kunna fråga om, som inte ligger utom det
område, där hans tankar brukar röra sig?
    Under hela denna vistelse i Jerusalem har jag
egentligen inte tänkt på mer än en enda sak. Jag
har rest hit endast och allenast för att besöka
några bönder från Nås i Dalarna, som har flyttat
hit och tillsammans med en skara amerikaner
bildat en koloni. Jag ville se dem för att kunna
skriva en bok om dem.
    Och nu har jag varit hos dem många gånger,
ätit vid deras bord, besökt deras skolor, sett dem
arbeta i sina verkstäder, åkt i deras hemmagjorda
vagn, gått på mattor och suttit på stolar, som de
har tillverkat åt sig själva. Jag har hört dem tala
om sin lära öppet och utan omsvep. Jag har
inte funnit något hos dem, som inte är gott, ärligt
och uppriktigt.
    Jag blev så rörd, då jag här i det främmande
landet fick se deras goda, svenska ansikten och
hörde deras ärliga, svenska tungomål, att tårarna
kom mig i ögonen. Jag har varit med om deras
gudstjänst, och jag har hört dem sjunga sin
avskedssång: »Vi ska mötas en gång», till oss,
deras svenska gäster. Jag har funnit dem enkla,
arbetsamma, tåliga, och jag brinner av begär att
skriva om dem.
    Men på samma gång har jag börjat undra
om jag någonsin skall kunna skriva en bok om
dem. Det är inte bara fruktan för min egen
oförmåga att behandla ämnet, som kommer mig
att tvivla, utan det är också andra orsaker. Jag
lever var dag i ett tvivel och en obeslutsamhet,
som nästan är pinsamma.
    Det gäller en allvarlig sak för mig. Den här
långa resan skulle vara förgäves, om jag inte kan
skriva boken. Tid, möda, pengar bortkastade
utan nytta. Det är ingenting att leka med.
    Jag frågar mig alla dar: Skall detta bli till
en bok? Skall den någonsin bli skriven? Skall
någon människa vilja läsa den?
    Men kan jag fråga en negerspåman om detta?
Har en sådan här urtidsmänniska någonsin sett
en bok? Vet han vad en roman vill säga?
    I alla händelser är det ingenting annat jag
önskar veta just då, och jag fäster min tanke
vid detta: »Skall det lyckas mig att skriva en
bok om de svenska bönderna i Jerusalem?»
    Spåmannen lyfter sin hand över sanden, som
han har utbredd framför sig, sträcker ut ett tjockt
pekfinger, på vilket sitter en nagel, som liknar en
klo, och gör ett par rader hålor i sanden. Han
mumlar och räknar. Det dröjer en rätt god stund,
innan han säger något. Men så vänder han sig
till Jemil och talar arabiska.
    »Han säger, att ladyn tänker på något, som
hon ämnar skriva på ett papper,» översätter Jemil.
»Han ber, att ladyn inte ska vara orolig. Det,
som hon tänker på, kommer att lyckas henne.»
    Jag kan inte hjälpa, att jag blir en smula
häpen över svaret. Han tycks förstå att läsa
tankar, den här negergubben.
    Han betraktar mig avvaktande, och jag ber
dragomanen säga honom, att han har lämnat ett
riktigt svar och att jag är mycket nöjd med
honom.
    Spåmannen slätar genast ut de små hålorna i
sanden, så att den ligger jämn och fin, och sedan
ber han, att jag skall göra en fråga till.
    Denna gången besinnar jag mig inte länge. Vi
ska lämna Jerusalem nästa dag för att fara vidare
till Nasaret, Tiberias, Damaskus. Jag frågar
endast: »Ska vi få en god resa? Ska vi komma
till de ställen, som vi önskar se?»
    Det dröjer inte heller länge, förrän spåman-
nen talar på nytt igen. Men han lämnar inte
svar på min fråga, utan ber att få se mina händer,
båda mina händer.
    Jag sträcker fram mina händer med insidan
upp. Spåmannen betraktar dem, tar ett steg
tillbaka och lyfter upp armarna. Orden strömmar
över hans läppar. Han är tydligen upprörd.
    »Vad är det åt honom? Vad säger han?»
frågar jag dragomanen.
    »Han säger, att ladyn tänker på en väg, som
ligger framför henne,» svarar denne, »och han
förklarar, att ladyn ska få en god resa. Han
säger, att den här ladyn har sultan Ibrahim il
Kalils och sultan Solimans tecken i sina händer.
Han säger, att allt ska lyckas denna lady. Denna
lady har en mycket stark stjärna.»
    Jag ber dragomanen, att han skall säga spå-
mannen, att jag är mycket nöjd med hans svar, och
jag lämnar honom hans betalning. Jag förstår,
att då jag har fått veta, att jag har Abrahams och
Salomos tecken i mina händer, bör jag vara nöjd.
    »Jag undrar vad moster Wennervik skulle säga
om detta?» säger jag för mig själv, medan jag
beger mig till mitt rum.
    Knappt är det sagt, förrän jag tycker mig
höra, att en skarp och klok röst talar alldeles invid
mitt öra på den hemtrevligaste värmländska: »Det
måtte du väl veta, min tös, att de här österlän-
ningarna, om de också är fula som apor och går i
trasor, förstår de sig bättre på att smickra och
säga artigheter än vi andra, framför allt om det
gäller att förtjäna en slant. Men på min spådom
kan du lita. Den är inte betald, den. Resa ska
du få göra, arbeta ska du få göra, skriva böcker
ska du få göra, riktigt frisk ska du aldrig bli,
och så ska ditt liv förlöpa.»
    »Kära moster Wennervik,» viskar jag tillbaka,
»bli inte orolig! Du förstår inte meningen med
den här mannens ord. Han vill bara säga, att den,
som vid mogna år får utföra vad barnet har drömt
om, har fått de gamle vises lycka och har blivit
förd av en god stjärna.»