Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - Lagen om kraftens oförgänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dragningskrafter äro verksamma emellan det samma och
jorden; det är synligt och har färg, emedan ljuset på
ett visst sätt återstrålar derifrån; sin temperatur
mottager det utifrån; kort sagdt, vi kunna ej uppvisa
någon af dess egenskaper, som ej är yttringen af en
kraft, hvilken ej får förblandas med materien. Och
dessutom har den nya upptäckten af lagen om kraftens
oförgänglighet gjort till visshet, att
den så kallade kemiska processen ingenting annat
är än en särskild yttring af samma urkraft,
hvilken våra muskler utöfva såsom mekanisk kraft,
hvilken utstrålar från solen såsom ljus och värme,
hvilken allt efter omständigheterna äfven
träder i verksamhet som elektricitet och magnetism.
Det torde derför här vara på sin plats att i korthet
omnämna denna vigtiga lag, för hvars upptäckt
och förklaring vi ha att tacka två naturforskare,
läkaren J. R. Mayer i Heilbronn och den berömde
fysikern och fysiologen Helmholtz i Berlin.
Lagen om kraftens oförgänglighet. När vi med händerna
hastigt fara öfver en ruggig yta, erfara vi en känsla
af värme, axeln till ett vagnshjul upphettas genom
nafvets omvridning, och många qvarnar ha blifvit
lågornas rof, emedan qvarnstenstapparna ej varit
tillräckligt smorda och deras upphettning stegrats
derhän, att trävirket kunnat antändas. Hvarifrån
kommer nu detta värme? Det uppstår under våra händer,
ty det fans der ej förut. Af intet? Visst icke,
ty då skulle man länge sedan på denna väg ha funnit
perpetuum mobile, en fortvarande, aldrig utsinande
kraftkälla.
Verkliga förhållandet är, att i ena fallet den
mekaniska kraften hos våra muskler, i det andra den
mekaniska kraft, som kringdrifver vagnshjulet eller
qvarnstenen, förvandlas: hon försvinner i sin första
form och återkommer som värme. Genom fortsatt ifrigt
hamrande kunna vi få en spik att glöda; genom att slå
stål mot flinta framlocka vi gnistor, och likväl fans
värme hvarken i stålet eller flintan; i följd af den
hastiga rörelsen uppkommer värmet äfven här från den
mekaniska kraften. Hundratals dylika exempel skulle
kunna anföras.
Men omvändt är det äfven möjligt att åter förvandla
värme till mekanisk kraft, såsom våra ångmaskiner
åskådligt visa. Värmet har den egenskapen att utvidga
kropparna. I Conservatoire des arts et métiers
i Paris hade sidomurarna till en större bygnad
genom hvalfvets tryckning börjat gifva sig utåt,
så att man befarade ett ras. För att åter räta upp
dem drog man midt igenom huset grofva jernstänger
och försåg dessa med muttrar, som kunde åtskrufvas
utanför. Genom omvexlande uppvärmning och afkylning
af hvarannan stång samt tillskrufning af muttrarna
på de uppvärmda stängerna, som sedan fingo svalna
och då sammandrogo sig, lyckades man bringa murarna
i deras förra skick. Kraften låg här i ingenting
annat än det värme, man meddelade jernstängerna och
som vid afkylningen omsattes i mekaniskt arbete.
Värmet bringar vattnet att afdunsta från ytan af
floder, haf och andra vattensamlingar och lyfter det
sålunda upp på bergsryggarna. När vi sedan låta det
lilla fallet i bäcken drifva vår qvarn, tillgodogöra
vi egentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
