Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kopparns förekomst i naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela jordens årliga koppartillverkning har
i rundt tal uppskattats till två millioner centner.
Gedigen koppar har en kopparröd färg med brun eller
grön anlöpning, är smidig, låter tälja sig med knif
och förhåller sig i allmänhet som vanlig koppar. Han
anses vara en genom kemiska eller galvaniska krafter
ur andra kopparhaltiga ämnen utsöndrad yngre bildning.
De ur teknisk synpunkt vigtigaste kopparmalmerna kunna
efter sin olika kemiska natur delas i två grupper:
syreföreningar och svafvelföreningar. Till den
förra gruppen hör först och främst röd kopparmalm,
som i sin renaste, dock sällan förekommande form är
helt enkelt kopparoxidul och håller nära 89 procent
koppar. Han är dels kristalliserad i vackra, glänsande
oktaedrar, dels derb och insprängd, samt utgör en
betydande anpart af de i Australien nyligen upptäckta
förträffliga kopparmalmerna. Malakit och kopparlasur
innehålla kopparoxid, kolsyra och vatten. Den
förra har en grön färg och förekommer i synnerhet
i Sibirien utmärkt vacker och i stora, täta massor;
som bekant, användes han till hvarjehanda större och
mindre konstsaker och prydnadsting, och endast det,
som ej på detta sätt kan tillgodogöras, går till
kopparugnarna. Det samma är äfven förhållandet med
den smaltsblå kopparlasurn, som i sin renaste form
äfven begagnas till beredning af en målarfärg.
För sin stora metallhalt, den metallurgiska processens
enkla beskaffenhet och den erhållna kopparns
goda art ha de nu nämda malmerna ett högt värde,
men såsom sakerna stå, måste dock den allra mesta
koppartillverkningen vara grundad på svafvelforande
malmer. En sådan malm är kopparglans, som,
fullkomligt ren, håller nära 80 procent koppar och för
öfrigt svafvel, men vanligen är orenad af svafveljern
och stundom äfven innehåller svafvelsilfver. Brokig
kopparmalm, bestående af 55 3/4 procent koppar, 16 jern
och 28 1/4 svafvel, förekommer i England (i synnerhet
i Cornwall), Tyskland (Freiberg) och Sverige,
alltid åtföljande andra kopparmalmer. Kopparkis,
som äfven består af svafvelkoppar och svafveljern,
men kan hålla endast nära 35 procent koppar och har
en messingsgul samt genom anlöpning guldgul eller
brokig färg, är den vanligaste och mest begagnade
kopparmalmen. Han förekommer på lager och gångar
i äldre och nyare bergformationer i sällskap med
svafvelkis, magnetkis, zinkblende, blyglans,
koboltglans o. s. v., såsom på Harz, i Sachsen,
Thüringen, Cornwall, vid Rörås i Norge, samt i
Sverige vid Falun, Nya kopparberget, Åtvidaberg,
Gustafsberg, Garpenberg m. fl. ställen. Fahlerz
och weissgülden äro benämningar på åtskilliga
svafvelforande mineral, hvari jemte svafvelkoppar
och svafveljern äfven förekommer svafvelantimon
eller svafvelarsenik och hvari Jernet ofta är delvis
utbytt mot zink och kopparn mot silfver. Slutligen
är ock kopparskiffern, i synnerhet på det mansfeldska
området, föremål för bruksdrift, men denna skiffer är
ej någon särskild malm, utan en med fint fördelade
partiklar af kopparkis, kopparglans, brokig
kopparmalm, gedigen koppar, silfver, koboltmalmer,
zinkblende m. m. genomdränkt mörk, bituminös,
i luften sönderfallande mergelskiffer. Genom
ändamålsenliga, kloka anordningar har det mansfeldska
bergsbruket redan i
Uppfinningarnas bok. IV.
-^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
