Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfrets egenskaper och föreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Silfrets svaga sida är dess böjelse för svaflet,
en benägenhet, som redan uttalar sig deri, att den
vanligaste silfvermalmen är en förening af silfver med
svafvel. I svafvelångor färgas silfret, i följd af en
svafvelsilfverbildning på ytan, gult, brunt o. s. v.;
i svafvellösningar (svafvellefver) är denna bildning
ännu kraftigare och mörkare. Man begagnar sig stundom
af detta förhållande vid tillverkningen af nipper,
hvilka man genom neddoppning i svafvellefverlösning
ger en svartgrå yta. Man kallar sådana saker,
ehuru oegentligt, oxideradt silfver. Egentligt
oxideradt silfver eller silfveroxid kan nämligen äfven
framställas, men endast på kemisk väg; man erhåller
det som ett gråbrunt pulver genom fällning medelst
kaustikt kali ur en salpetersyrad silfverlösning. Det
smältande rena Silfret deremot motstår oxideringen i
smält tillstånd, och dess benägenhet för syret är så
ringa, att äfven den utfälda oxiden i glödhetta, ja,
till och med efter en längre inverkan af solljuset,
låter syret fara och åter blir metallisk. Det ges
likväl ett märkvärdigt förhållande mellan silfver
och syre. Förutsatt att det är fritt från främmande
metaller, absorberar nämligen smält silfver en
mängd syre, ungefär 22 gånger sin egen volym, utan
att kemiskt binda det, och stöter det derefter vid
stelnandet med stor häftighet åter ifrån sig. Denna
företeelse ger vid smältning af större massor,
t. ex. 50 till 60 skålpund, ett egendomligt och
intressant skådespel. Har en sådan massa en längre
stund varit i flytande tillstånd och nu lemnas att
kallna, börjar den ofvanpå bildade hvälfda skorpan
snart att brista, flytande silfver tränger upp genom
sprickorna och utbreder sig i tunna skikt öfver
ytan. Detta har dock blott sin grund i en utvidgning,
förorsakad af den börjande kristalliseringen. Snart
börjar dock gasutvecklingen; skorpan höjer sig här och
der till små kullar eller blåsor, som under bildande
af trädformiga figurer springa sönder och utslunga
strömmar af syre, medan det flytande silfret derunder
ses i häftig svallning och små strömmar af den smälta
massan, som lavan ur en vulkan, välla fram derutur. Ju
tjockare skorpan blir, desto högre uppstiga blåsorna,
gasen spränger dem under explosion, och för att göra
bilden af rniniatyrvulkanen fullständig slungas små
droppar smält silfver vidt omkring.
Det bästa lösningsmedlet för silfret är salpetersyran;
dessutom löses det äfven i het, koncentrerad
svafvelsyra. Saltsyra, koksalt och alla andra
klorhaltiga ämnen utfälla metallen ur lösningar som
ostartadt klorsilfver. Detta förfarande ligger till
grund för de bästa silfverproberingar. Man löser
en bestämd mängd orent silfver i salpetersyra och
proberar, huru stor mängd af en koksaltslösning af
en noga bestämd styrka behöfves för att utfälla
allt silfret som klorsilfver. Den salpetersyrade
silfverlösningen ger, afdunstad, det under namn af l
apis infernalis bekanta skarpt frätande saltet, som
vanligen smältes vid lindrig hetta och gjutes till
små stänger. Förr endast begagnadt som medicinskt
frätmedel, till svärtning af håret o. s. v., har
det sedan fotografins uppträdande fått en långt
större betydelse och användning. Betänker man,
hvilken ofantlig utsträckning fotografin erhållit,
förvånar det ej, när vi höra berättas, att de 650
centner silfver, som Sachsen årligen frambringar, på
långt när ej förslå till betäckande af det allmänna
fotografiska behofvet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
