Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfrets egenskaper och föreningar - Silfvertråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna artikel; ja, det har blifvit beräknadt,
att Europa ensamt för detta ändamål förbrukar 590
centner årligen.
Silfret är mycket egnadt att bilda legeringar med
guld och koppar. Dessa äro också, med några smärre
undantag, t. ex. silfverstålet, de enda tekniskt
brukliga. Det vanliga arbetssilfret är alltid, som
redan blifvit nämdt, legeradt med koppar. Genom
tillsatsen af koppar blir silfret hårdare, förlorar
endast obetydligt af sin smidighet och låter ännu allt
jemt mycket väl hamra, valsa och utdraga sig till tråd
o. s. v. Endast då en synnerligt hög grad af smidighet
erfordras, såsom vid tillverkning af drifvet arbete
och den finaste Silfvertråd, måste man använda fint
eller endast mycket obetydligt legeradt silfver. Det
legerade silfret är mera lättflytande och gjuter
sig bättre och skarpare än det rena. Det med koppar
legerade silfret, som redan i och för sig är hårdare
än det fina, besitter egenskapen att genom hamring,
valsning o. s. v. blifva betydligt hårdare. Genom
glodgning kan dock massan åter uppmjukas. För att
göra legeringen af koppar och silfver fullkomligt
likartad tillsätter mail en mycket liten mängd zink.
Silfvertråd. Hvad vi redan förut yttrat om
tråddragning, gäller i allmänhet äfven om
tillverkning af tråd af ädla metaller, endast
med den skilnaden, att här merendels åstadkommas
mycket höga finhetsgrader genom användningen af
dragskifva. Fint silfver låter utspinna sig till
de tunnaste trådar och måste ofta genomgå ända till
150 allt trängre blifvande draghål. Hvad man brukar
kalla äkta guldtråd, är nästan alltid silfvertråd
med en starkare eller svagare förgyllning. Enbart
guld vore ej tillräckligt starkt och tillika allt
för dyrt. Denna silfverguldtråd fås på följande
sätt. När ölen till dragning bestämda silfverstången
några gånger fått gå igenom de stora dragskifvorna,
affilas hon på längden, göres något knottrig och
belägges derefter med guld. Det för detta ändamål
använda s. k. fabriksguldet är 2/100 linie tjockt och
bladen 2 2/3 till något öfver 3 tum i qvadrat. Man
utbreder dem på ett glatt kopparbleck och rullar
deröfver den glödgade silfverstången, hvarvid guldet
då genast fäster sig. Man omlindar nu stången med
linne och upphettar henne nästan ända till glodgning,
hvarpå hon poleras med blodsten och de båda metallerna
sålunda intimt förenas med hvarandra. Man kan efter
behag anbringa förgyllningen i flera hvarf, det ena
ofvanpå det andra. Den polerade stången bestrykes
nu med vax och öfvergår till dragbänken. Genom
den oerhörda sträckning, hon här undergår, blir
förgyllningen i otrolig grad förtunnad, utan att dock
ens det beväpnade ögat förmår upptäcka någon lucka,
der silfret skimrar igenom.
På samma sätt kunna ock guld och silfver ge kopparn
en högtidsdrägt, hvari koppartråden presenterar sig
antingen som guld- eller Silfvertråd. Man kallar
honom då oäkta eller leonisk tråd. Kopparstängerna
erhålla härvid ofta först en beläggning med silfver
och derefter en tunn guldhinna. Akta så väl som oäkta
guld- och silfvertråd pressas dessutom ofta platt
i valsar och utgör då den till allahanda prydnader
mycket använda lantråden. När tråden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
