Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPSTÅNDF.LSE.
223
intagande ynglingen, hvilken älskat henne, och
som hon älskat, och sedan hans oförklarliga
grymhet och hela den rad af förödmjukelser och lidanden,
som följt på denna berusande sällhet och härflutit
därur. Och det plågade henne. Men dä hon icke
hade kraft att finna klarhet i allt detta, gjorde
hon, som hon alltid plägade, förjagade alla dessa
minnen och bemödade sig att skyla dem bakom
ett slags slöja af liderlighet. I första ögonblicket
ställde hon den framför henne sittande mannen
i samband med den yngling, hon en gång älskat,
men då hon sedan fann, att detta var alltför
plågsamt, upphörde hon därmed. Nu var denne
elegante, välvårdade herre med det parfymerade
skägget icke för henne samme Nechljudof, som
hon älskat, utan endast en af dessa personer,
hvilka vid behof begagnade sig af sådana varelser
som hon, och af hvilka sådana varelser som hon
å sin sida borde begagna sig så fördelaktigt som
möjligt. Och därför smålog hon förföriskt emot
honom.
Hon var tyst och tänkte efter, hvad hon
skulle kunna draga för nytta af honom.
»Allt det där är förbi,» sade hon. »Nu ha
de dömt mig till straffarbete.»
Och hennes läppar skälfde, då hon uttalade
det förfärliga ordet.
»Jag visste, jag var öfvertygad, att ni var
oskyldig,» sade Nechljudof.
»Visst var jag oskyldig. Jag har väl aldrig
hvarken stulit eller rånat!»
»De säga, de andra, att allt beror på en
advokat,» fortsatte hon. »De säga, att man måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
