- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Egnahemsrörelsen

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
55

Egnahemsrörelsen.

I detta ämne har under senare år uppstått en hel litteratur, och en mängd officiella utredningar äro gjorda; en dylik pågår även för närvarande. Under sådana förhållanden har det synts obehövligt att upptaga denna fråga för Sveriges del till särskild behandling inom Emigrationsutredningen. Vi ha däremot ansett oss böra söka bidraga till det viktiga ärendets belysning genom att anskaffa sakkunniga redogörelser för en del motsvarande företeelser inom andra länder. Sålunda har, på föranstaltande av Emigrationsutredningen, professor Steffen behandlat småbruksrörelsen på de Brittiska öarna, direktör Bergholm den inre kolonisationen i Preussen och agronomen Eckerbom den inre kolonisationen i Förenta staterna. Samtliga dessa redogörelser äro offentliggjorda i Emigrationsutredningens Bilaga XIV.

Såsom ett komplement härtill -- utanför Emigrationsutredningens publikationer -- kan betraktas d:r Adrian Molins serie av brev i Stockholms Dagblad, under sommaren 1912, angående småbruksrörelsen i Norge.

Att den nuvarande ordningen i vårt land, med hushållningssällskapen såsom väsentligen verkställande myndighet i fråga om statens egnahemslånerörelse -- och bärande hela risken --, icke är tillfredsställande, torde vara ganska allmänt erkänt. Redan länge hava yrkanden framställts om en central ledning för egnahemsrörelsen. Detaljerade förslag äro förmodligen snart att vänta av den nu arbetande kommittén.
56

Särdeles lärorikt även för oss svenskar är det väldiga kolonisationsarbete, som i våra dagar pågår i Preussen. En utförlig redogörelse härför meddelas i Emigrationsutredningens Bilaga XIV. I Preussen skyr man icke uppoffringar för saken, och det till och med i största skala. Egentliga anledningen härtill är visserligen det speciellt nationella syftet att skapa en tysk jordbrukande befolkning inom de polska distrikten. Men även om Sverige är i den lyckliga belägenheten att ej behöva göra uppoffringar för dylika ändamål, ligger dock ett för oss efterföljansvärt exempel i den energi och den omtanke, varmed man i Preussen går till väga. I vårt land synes man vara alltför rädd för att riskera något, vilket dock i själva verket aldrig kan undgås, om man vill vinna ett resultat. Om egnahemsrörelsens uppgift kan i huvudsak förverkligas, måste vinsten härav även för staten bli så betydlig, att det ej är att räkna med, om på vissa håll uppstå smärre förluster. Att söka skydda sig för dessa senare genom överdrivna garantier och mer än nödigt omständliga formaliteter borde ju självfallet betraktas såsom en olycklig politik. Tyvärr visar erfarenheten, att vi dock i detta fall hava många dylika missgrepp att bekämpa i vårt i allmänhet så byråkratiskt anlagda land. Att saken verkligen låter sig utföra med ganska enkla medel, visar den ovan omnämnda redogörelsen för förhållandena i Norge.

I fråga om de hittills i vårt land åstadkomna resultaten av egnahemsrörelsen synes Kristianstads län komma i första rummet. Under årtiondet 1901/10 voro i detta län såväl födelseöverskott som folkökning märkbart högre än under 1890-talet; det är icke omöjligt att detta förhållande i viss mån är att tillskriva den betydande omfattning, som skapandet av nya jordbruk hunnit i dessa trakter.

Till småbrukarklassen kunna på visst sätt räknas även kronotorparna. Både från Kristianstads och från Västerbottens län förnimmas starka klagomål över dessas ställning. Västerbottens läns hushållningssällskap uttalar sig på följande sätt:
57

»Kronotorpsidén, tillämpad i rätt riktning, kommer utan tvivel att bliva av stor betydelse för hämmande av emigrationen. Härför fordras dock ändrade bestämmelser rörande sådana torps upplåtelse, gående ut på tryggare besittningsrätt, helst med full äganderätt eller stadgad åborätt; nedsättning i den onödigt stora byggnadskyldigheten, så att byggnaderna ej behöva göras större och dyrbarare än vad behovet för en dylik torpare kräver; utom nuvarande byggnadsbidrag: räntefria odlingslån att utgå i mån av odlingsarbetets fortgång; något större areal; samt, såsom oundgängligen nödvändigt, besiktning och undersökning av därtill sakkunnig person för utrönande av den till torpupplåtelse bestämda markens odlingsduglighet, så att ej, såsom nu på åtskilliga ställen ägt rum, revirförvaltarna, åt vilka bestämmandet av plats för upplåtelsen är anförtrodd, men vilka icke alltid äga betingelser för att kunna urskilja mark, lämplig för odling, utstakat torplägenheter, inom vilka ingen eller ringa del av för odling lämplig jord finnes.»

Till egnahemsrörelsen i vidsträcktare mening hör även beredandet av egna bostäder, med litet jord, åt industriarbetare, som härigenom göras bofasta i det industriella etablissementets närhet. Denna rörelse hör dock knappast till jordbruket och kräver i själva verket en annan behandling än den egentliga egnahemsfrågan.

För de svårigheter, som möta egnahemsrörelsen, tjänar till intet att här söka redogöra. De ligga nog i öppen dag för dem, som nu hava frågans utredning om händer. Vi vilja blott framhålla en sak, som gärna förbises: att för ett småbruks ekonomiska bestånd fordras även en så fördelaktig avsättning som möjligt av dess produkter. Våra småbrukare synas i allmänhet visa stor vakenhet och omtänksamhet i sitt yrke, och för dem intressera sig många klarseende män; kanske skall från dessa kretsar utgå en rörelse till det bättre även i fråga om försäljningens organisation, när man icke synes kunna förutsätta något initiativ i detta fall från de håll, där sådant vore rimligast att förvänta.

Så stor betydelse man än måste tillmäta den nutida egnahemsrörelsen, får dock aldrig förgätas, att ingen utsikt finnes
58
att ensamt på denna väg göra emigrationen obehövlig. Härtill skulle krävas många tusen nya småbruk om året, och därhän lära vi väl aldrig komma. Därtill måste ihågkommas, att hela småbruksrörelsen ännu väsentligen är att betrakta endast såsom ett försök; om det i längden skall slå väl ut, kan ännu ingen med säkerhet avgöra. Många anse, att de nya jordbruken i regeln äro för små, och att man till sist har att befara ett nytt proletariat. Till och med om denna farhåga skulle visa sig oberättigad, kvarstår dock alltid, att dessa små gårdar icke kunna delas ytterligare i nästa generation. Av den barnskara, som växer upp i ett sådant hem, kan i lyckligaste fall en fortsätta jordbruket; för de övriga återstår, därest ej också åt dem nya »egnahem» kunna beredas, att välja mellan industrien eller -- emigration.

I Emigrationsutredningens Bilaga VII äro offentliggjorda en samling »Brev från svenskar i Amerika», i vilka en hel mängd emigranter berätta om sina levnadsöden såväl i det gamla som i det nya hemlandet. Såsom ett motstycke härtill återgiva vi här ett Brev från Sverige, visande vad även i vårt land kan åstadkommas av en skötsam och duglig jordbrukare. Brevet är från början av innevarande år och ställt till redaktören av en svensk tidning i Amerika från en predikant i Dalsland (kallad »Dalslandsbiskopen») med anledning av dennes nyligen firade sjuttioårsdag. Det återgives här efter en svensk tidning och lyder sålunda:

»Jag fyllde 70 år den tolfte jan., och de började hemma den nionde, och då distriktsföreståndaren K., som var med, äntligen ville att jag skulle med till Mellerud på Dalslandsmötet den tolfte, så firade de mig där. Så tog han mig med till Karlstadsmötet, och som jag aldrig varit i Karlstad förr, blev det icke litet skoj med att »biskopen» hade kommit till Karlstad för första gången. Och då jag kom hem, fick jag taga sängen fatt. Jag står inte ut med att resa -- jag har reumatism och tål så lite. Jag får kännas vid vad jag fick erfara i min första verksamhet. Vi hade inga järnvägsvagnar att kliva upp i och sällan hästskjuts, och som jag hade ett område på 16 à 20 svenska mil, där de ropade efter att få höra Guds ord, och ingen fanns mer
59
som kunde tjäna, fick jag ofta gå 3 till 4 svenska mil på söndagen och predika 3 och 4 gångar och fick ligga i uthus mången gång. Ibland kunde jag få hus över natten av gummor, som jag köpte lite kaffe och socker åt och gav dem, men det tog. På så sätt fick det gå. Det var inte penningar som lockade mig. Dem fick jag bestå mig med själv genom att sy kläder på vardagarna, och då jag hade sytt en kostym av sommartyg för hand, så betalades för den 2 kronor, och det under åren 1867--68, då rågtunnan kostade 32 kr. och de fattiga fingo skrapa mossa på bergen för att få hjälp till mat. Ja, käre broder, du kan knappast tro, vad man varit vittne till och huru Herren har hulpit sina vänner fram förr i tiden, och det under glädje och tacksamhet, så att jag ser knappast sådan förnöjsamhet i dessa dagar. Tänk, när jag blott kunde förtjäna 3 kr. i veckan att uppehålla mina gamla kära föräldrar tillika med mig på den förtjänsten, och så tunnan kostade 32 kr. Men det är klart, att det vart ingen stor man av mig. Jag var tacksam mången gång, att jag kom från predikningarna med livet.

Herren vare tack och lov! Jag är nu 70 år likaväl och har ett gott hem, en god hustru, nio snälla barn och alla bekvämligheter, som jag vill hava. I stället för att andra mina predikande bröder frukta för framtiden, så ser det ut, som jag vore bärgad och kan hjälpa andra något med mig. Även har jag egen missionsverksamhet, då jag ligger mitt emellan tvenne missionshus, en mil i sär, och tar emot predikanter och befordrar dem. Jag kan icke tycka annat än att det är en underligt stor, oförskylld nåd, då ingen församling i netto kan säga, att den har hulpit mig något år med 100 kr., och inte har jag kunnat göra några affärer och tjäna på, utan jag har t. o. m. på borgensförbindelser förlorat 4,000 kr. Utan Herren har välsignat vårt arbete, och det i Sverige.

En fackman var här och värderade vårt hem till 36,000 kr. Jag är väl i skuld något, men vill Gud, så kommer jag väl ur den med 5,000. Jag lägger an på hästavel Jag brukar hava mellan 6--8 hästar. Då har jag en ettåring, en tvååring och en treåring, och så säljer jag en treåring varje år och får en fem- eller sexhundra kr. för den. I lördags sålde vi en för 660 kr. Så går tvååringen i arbete tills våren, och så säljer jag den en annan vår. Nu har jag börjat få premier för hästar, fick nyligen silvermedalj för ett treårigt sto. Även har det lyckats med svinavkastning. Jag hade tvenne suggor ett år, en sugga fick 22 grisar i två lag. Den andra suggan fick 17 grisar i april, 20 i augusti och 15 i januari. Jag sålde det året den ena suggan och smågrisar för 1,100 kr. Och det var i Sverige. Det är inte lite roligt att man kan ta sig fram i Sverige. Jag vågar säga detta för dig, käre broder, ty jag vet, att du har svenskt
60
blod i dig ännu. Men för all del, nämn inte detta för andra. Jag har ett odelat förtroende för dig, att du älskar mig så mycket, att du inte vill förråda den gamle svenske 70-åringen.

Ja, käre broder, jag har i all enfald velat påpeka detta, huru Herren kan hjälpa en fattig predikant fram, och jag vet att det gläder dig. Och jag skulle inte mera önska än att jag hade dig här, så att du finge hjälpa mig att tacka Herren. Men jag önskar inte allenast att du vore här, utan också din präktiga fru. I ären för goda att vara i Amerika. I skulle vara i vårt kära Sverige. Och tänk, bo hos oss! På sommaren ha vi grönt och blommor på träd och buskar, jordgubbar, hallon och olika frukter. Så ha vi barrskog och lövskog nära Vänerns vatten och nära landsväg. Och vad I vidare skulle få att leva av, så är det av tillverkning på stället av grädde, mjölk, smör, ost, kött, fläsk, något halvt hundra kaniner, tyska, engelska och svenska, att taga av, samt höns och ägg, även bisamhälle med honung hela året om. Kanske jag borde nämna hur vi ha det på arbetsmarknaden. Gossarna bygga, snickra, smida, göra vagnar, kärror, slädar, harvar, hästrivor m. m. Flickorna sköta kreaturen, spinna, sticka, väva och sy med mamma som chef. De sy fina kläder och ha haft sömnad ända från Göteborg. Även syr mamma vardagskläder åt mig och gossarna, men så betalar jag med att göra skor åt dem, och att jag inte gör så dåliga skor, kan ses därav, att jag gjort två par boxkalvsskor och sålt och fått 11 kronor paret.

Om kvällarna efter arbetet spela och sjunga barnen på flera instrument. Om söndagarna äro de på möten i städer och byar och hålla konserter. Förliden sommar förenades gossarna och flickorna och satte upp en ladugårdsbyggnad, 33 alnar lång, 17 alnar bred och 6 alnar hög, genom gjutning av stenkalk och cement. En lantbrukare jämte oss satte upp en sådan, då han lejde för allt, och den gick till 4,000 kronor. Jag betalte kontant för arbete på mitt hus blott 72 kr. Flickorna voro morska rallare. Jag tänkte, kanske jag borde få någon flicka från Amerika till hjälp, som strävar för livet, men det kanske inte vore lönt. Man kanske tänker att mina flickor äro olyckliga lastdragare, som tvingas under ok, men det är inte så, de driva sig själva och det under sång! Vilja de ta sig en stund att spela och sjunga, så få de det; vilja de sätta sig ned och läsa igenom tidningsbladen, så få de det; vilja de åka till möten efter hästar och vagn, så få de det ...»

Vi ha så mycket hellre återgivit ovanstående, som det gäller Dalsland, en landsända som av naturliga skäl mest fått ses från sina ogynnsamma sidor i Emigrationsutredningens
61
publikationer. -- Huru många gåvor gömmas icke hos vårt svenska folk! Skola de aldrig komma till sin fulla och behöriga utveckling?


The above contents can be inspected in scanned images: 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61

Project Runeberg, Sat Jan 3 20:43:41 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free