Tankar i utvandringsfrågan / De kyrkliga förhållandena (1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

De kyrkliga förhållandena.

Att de kyrkliga förhållandena under utvandringens första, årtionden utövade ett ganska stort inflytande till emigrationens förhöjning, torde icke kunna betvivlas -- även frånsett historien med den beryktade Erik Jansson, vilken ju endast blev en enstaka episod.

Sveriges kyrkohistoria är mycket egendomlig. Trots att vårt folk både vid övergången från hedendom till kristendom och vid övergången från katolicism till protestantism underkastades mindre våldsam påverkan än kanske något annat västeuropeiskt folk, och trots att den svenska nationen otvivelaktigt är mycket religiöst anlagd, så har det religiösa livet dock aldrig hos oss nått någon mera originell prägel, vilket visar att inverkan varit mindre djup än man skulle förmodat. Det enda undantaget är, såsom bekant, Svedenborg, men hans inflytande har ju ännu åtminstone icke varit mycket betydande inom hans eget fädernesland.

Originella religiösa karaktärer ha vi nog haft också i vårt land, men det har varit i de djupa, namnlösa leden, varifrån någon vidsträcktare inverkan på andra icke har kunnat utgå.

Ett stort kulturverk har dock kommit till stånd, som blivit allt för litet påaktat, nämligen det arbete som fullgjorts av vårt lägre svenska prästerskap. Våra svältavlönade komministrar och dåligt avlönade kyrkoherdar i de mindre pastoraten hava i århundraden varit den starkaste vallen mot råheten och vildheten i vårt svenska folklynne, och det arbete, som av dem dagligen utförts i det tysta, är helt enkelt ett av storverken i vår kultur- och i vår kyrkohistoria, fast det gemenligen glömmes både av kyrkans fiender och av dess vänner.

Mindre framträdande har vårt högre prästerskaps historia varit. Våra teologer hava ödmjukt vandrat i sina tyska kollegers fotspår. Av våra biskopar hava förvånande många varit statsmän, till och med finansiärer (måhända en tradition

239

skapad genom det gamla prästeståndets), men i religiöst hänseende ha, alltsedan Jesper Svedberg, eller sedan snart två hundra år tillbaka, ytterst få utövat något nämnvärt inflytande utanför det egna stiftet.

Denna brist på ledning lät till sist vår svenska kyrka sjunka mycket djupt. De förfö]jelser, som den vid mitten av 1800- talet gjorde sig skyldig till mot sina egna medlemmar, utgöra en skamfläck i dess historia och skulle vid denna tid icke ha varit möjliga i något annat protestantiskt land.

I stället för en mera ingående skildring av dessa förföljelser tro vi oss endast behöva giva ett exempel av dem, och vi välja härför en intervju i tidningen Dagens Nyheter vid ett tillfälle under fjolåret. Skildringen därstädes lyder på följande sätt:

»Jag står inför en reslig gammal man, med huvudet inramat av grått hår och skägg och med ett par kloka och vänliga ögon, som trohjärtat riktas mot mig, medan jag trycker hans starka och knotiga hand. Han är prydligt, ja elegant klädd i Orsamännens vita jacka, med ett vackert arbetat gult förskinn. Det är dalamannen Dordlofva Erik Ersson, som nu vid snart 79 års ålder har ett strävsamt liv bakom sig, och vars ungdom kännetecknas av ganska märkliga händelser.

Erik Ersson var med bland dem som bröto ban för baptismen Sverige och är en av de få levande svenska män, som måst lida förföljelse och till och med fängelsestraif för sin tro. Han verkar nästan som en uppenbarelse från forntiden för oss, som betrakta religionsfriheten som ett självklart faktum, vid vilket vi sedan länge äro vanda. Och dock är det icke sextio år sedan Erik Ersson å Falu länsfängelse avtjänade vatten- och brödstraff för utspridande av villomeningar, stridande mot svenska kyrkans lära.

Den gamle berättar om sina öden och sin ungdoms trosstrider.

Det var i början av 1850-talet, som en andlig rörelse började några socknar i Dalarne. Bland dem som slöto sig till denna voro främst Erik Ersson samt Näs Per Persson. De hade känt sig sårade av att statskyrkan inom sig behöll så många som uppenbart voro ogudaktiga, och de började fördenskull hålla enskilda sammankomster till gemensam uppbyggelse. Men det var på den tiden en farlig sak, ty då gällde ännu konventikelplakatet, och det var mera än en död bokstav. Prästerskapet satte sig genast i rörelse. Till en början gick man fram emot »läsarna» med lämpor. Både enskilt och offentligt

240

från predikstolen blevo de varnade, och upprepade gånger kallades de till förhör. Som det plägar gå, ökades genom dessa åtgärder spänningen, och ’läsarna’ ställde sig i skarpare opposition emot kyrkan. De utdelade själva nattvarden, döpte och förrättade kyrkotagning. Då tog prästerskapet i på skarpen, och de blevo kallade inför domkapitlet i Västerås, dit de hade 24 mil att gå. Sedan de där blivit förhörda, tillsattes en kommission av präster, speciellt för att förhöra separatisterna i Orsa. Resultatet av denna kommission blev, att man med all makt började anlita lagens arm. Flera kommo i fängelse, och en baptist blev till och med landsförvisad.

-- Två gånger har jag suttit i Falu länsfängelse, berättar Erik Ersson. Första gången var 1853, och då satt jag i 28 dygn på vatten och bröd.

-- Var det svårt att uthärda?

-- Ånej, det var inte så farligt, men det var ju bra svalt, ty det var mitt i vintern. De togo ifrån mig mina egna kläder, och jag fick ta på mig tunna fångkläder. Jag fick ett brödstycke om dagen, så här långt -- och han mäter av ett par decimeter på rockärmen -- men vatten fick jag så mycket jag ville. Det värsta var ju, att jag måste stå kyrkoplikt efteråt. Jag fördes till Orsa i fångtransport med fotbojor. Ibland fick jag stiga av släden och gå, med den ena bojan i handen. På söndagen fick jag stå på knä mitt i kyrkan, under hela gudstjänsten. Sedan blev jag förhörd av prästen. Nästa år satt jag 14 dagar på vatten och bröd.

Så berättar den gamle begrundande och mycket lidelsefritt om sina öden. Det är snart sextio år sedan, och för icke länge sedan fick Dordlofva Erik Ersson uppleva, att en av hans trosbröder talade i samma kyrka från predikstolen, med kyrkoherden som åhörare.

Så förändras tiderna, men Erik Ersson ser ut att vara densamme. Hans ungdoms lidande och svårigheter ha endast stärkt hans tro och fördjupat den, och utan tvivel tackar han nu Försynen för vad han fått utstå. Förmodligen tycker han, att den yngre generationen bör tacksamt anamma nåden att utan ringaste hinder få lov att omfatta den tro som är hans, och när jag räcker den gamle dalamannen handen till avsked, trycker han den länge, ser mig trohjärtat och rörande i ögonen och säger bevekande, men på samma gång taktfullt:

-- Låt mig fråga dig, unge man! Har du gjort upp din sak med Gud?»

Ännu in på 1860-talet torde nog de kyrkliga förhålladena i vårt land hava spelat en viss roll för emigrationen, men knappast längre. Numera råder ju en ganska vidsträckt

241

religionsfrihet. Detta innebär dock icke, att ej en viss animositet fortfarande råder mellan de olika religiösa partierna, vartill i Sverige finnes en särskild anledning -- annorstädes nästan okänd. I andra länder med blandade konfessioner torde man i våra dagar så vitt möjligt undvika beröringen med varandra, vilket skapar ett visst fredstillstånd på ytan. I Sverige råder däremot, såsom bekant, det egendomliga förhållandet, att flertalet av våra dissenters äro medlemmar av svenska kyrkan. Härav nödvändiggöres en icke obetydlig daglig beröring, som helt naturligt skapar en mängd konflikter. Vi tro ej att detta längre direkt leder till emigration, men däremot torde nog fall hava inträffat, då dessa konflikter förmått återkomna svensk-amerikanare att ånyo övergiva fäderneslan det. Flera uttalanden i »Amerikabreven» i Bilaga VII vittna om en stämning i detta fall, som gör ett återvändande till Amerikas friare förhållanden förklarligt.

Att inom den svenska kyrkan i våra dagar råder åtskilligt nyvaknat liv, är välbekant. Ibland kan ju detta nya liv synas framkallat mera av historiska, nationella och till och med estetiska motiv, än av rent religiösa, men även dessa intressen ha ju sitt berättigande -- om de ock kanske understundom överskattas.

Ett är säkert: att viljan till reformer är starkare än förr.

Med den frihet, som här är oss given, att upptaga så gott som varje samhällelig fråga till behandling kunna vi ej underlåta att då för vår del lägga in ett ord för den reform som heter, att våra kyrkor hållas ständigt öppna, såsom i de katolska länderna. Kan vår svenska statskyrka icke åstadkomma denna lilla reform, så vet man verkligen ej vad man skall tro om hennes förmåga. Vi säga »denna lilla reform» -- med hänsyn till kostnaden. I sig själv, från kyrklig och social synpunkt, är den tvärtom omätligt stor, såsom kan intygas av envar som sett dess betydelse i främmande länder.

Och medan vi äro inne på detta område: vår kyrkas gudstjänst skulle göras mycket mera tillgänglig för vår tids

242

människor, om den gjordes enklare och kortare (i synnerhet predikningarna) samt något mera omväxlande, med en livligare psalmsång m. m.

Att vår tid fordrar, att församlingsmedlemmarna så talrikt som möjligt kallas till ett aktivt deltagande i församlingens angelägenheter (ej endast de administrativa), behöver knappast här nämnas, liksom att många sidor av det sociala arbetet självfallet borde ingå också i den kyrkliga verksamhetens program.

I våra dagar får man stundom från en eller annan kyrkans målsman höra: »Giv oss åter våra fattiga!» Om det gjordes allvar av en dylik fordran, skulle den utgöra ett gott bidrag till lösningen av den sociala frågan; men såsom yttring endast av »kyrkopolitik» imponerar den icke.