Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver antropologi och moralfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordrar, att vi skola vara välgörande. Äro vi nu
medlidande därför, att åsynen af eländet pinsamt
verkar på våra nerver och väcker vår medkänsla,
och vi genom en välgärning vilja göra oss kvitt denna
känsla af olust, så handla vi visserligen pliktenligt
och på samma gång i öfverensstämmelse med vår
naturliga böjelse; men vår naturliga böjelse var
därvid ingenting annat än att bli kvitt ett obehag, och
den inre karakteren af en sådan gärning är
fördenskull icke moralisk, sedlig eller god. God hade hon
däremot varit, om vår vilja låtit bestämma sig af
plikten, som ålägger oss välgörenhet. Blott i detta
fall är det vi själfva i ordets fulla mening, våra inre
andliga människor, som äro de välgörande; i annat
fall är det endast våra handlingar och vår sinnliga
natur.
Denna Kants lära har vid första påseendet
någonting både öfverraskande och sträft frånstötande,
och hon förfelade ej heller att väcka dels anstöt,
dels äfven nykter besinning hos en tid, som var
särdeles benägen att frossa i sina naturliga välvilliga
böjelser och att sluta i sin famn och med
broderskyssen hälsa hvar olycklig, som finns »emellan
No-vaja Semblas fjäll och Ceylons brända dalar». Men
denna samma hans lära väckte betänkligheter äfven
hos andra än de känslosamma själarna. Skalden
Schiller, som i så mycket beundrade Kant och tagit
så starkt intryck af hans filosofi, kunde dock icke
förlika sig med denna rigorösa motsats mellan plikt
och böjelse i moralläran och skref fördenskull det
kända epigram, som påpekar den absurda konsekvens,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
