Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mythen om urtiden och vandringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kreta, som hade tillvällat sig guden Saturnus’ namn. Det
sätt, hvarpå Saturnus vid sin ankomst till Italien och näjden
af Rom emottogs af den der regerande konung Janus,
påminner också om det sätt, hvarpå Oden vid sin ankomst till
Svithiod emottages af Gylfe. Janus är nog anspråkslös att
öfverlämna en del af sitt område och sin kungliga makt åt
Saturnus; Gylfe visar Oden samma eftergift. Saturnus inför
därefter en högre kultur hos Latiens folk; Oden en högre
kultur bland Skandinaviens innebyggare. Kyrkofadern
Lactantius talar, likasom Servius, om konungar, som velat
tillegna sig gudarnes namn och dyrkan, och fördömer dem som
sanningsfiender och öfverträdare af den sanne Gudens stadgar.
Om en af dem, den persiske Mithra, som man i
medeltiden förblandade med Zoroaster, förtäljer Tertullianus, att
han, Mithra, som på förhand visste, att kristendomen skulle
uppkomma, beslöt att gå den sanna läran i förväg genom att
införa vissa af hennes bruk. Så t. ex. införde Mithra, enligt
Tertullianus, bruket att välsigna genom att lägga handen på
dens hufvud eller panna, åt hvilken han ville bereda
framgång, ja han införde i sina mysterier en sed, som liknade
brödets utdelande i nattvarden. Hvad välsignelsen medels
handpåläggning vidkommer, så var det i synnerhet de män
Mithra utsände på härnadståg, som han sålunda uppmuntrade.
Med dessa Tertullianus’ ord bör man jämföra följande yttrande
i Heimskringla om Oden: »det var hans sed, att när han
utsände sina män i krig eller i annat ärende, lade han
sina händer på deras hufvud och gaf dem bjannak». —
Bjannak är icke ett nordiskt ord, ej ens ett germaniskt, och
man har varit oviss om hvad som därmed menades. Den
bekante isländske philologen Vigfusson har, som jag tror, gifvit
ordet dess rätta förklaring, i det han hänvisat till det skottska
ordet bannock och det gaeliska banagh, som betyder bröd.
Antagligen har då Heimskringlas författare valt detta utländska
ord, för att icke med en inhemsk beteckning såra sina
läsares religiösa känsla, ty om med bjannak verkligen menas
brödet, och om Heimskringlas författare således velat påpeka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
