Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. Eugenia Danglars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 518 -
na ögonen, det allvarsamma tänkande ansiktet, över
vilket ofta for en djup smärtas ryckningar. Och
varför? För det första var det ett misstag, att Eugenie
var kall. Hon var det icke. Huru hade hon annars
kunnat vara den stora sångerskan! Hon var endast en
av dessa stränga naturer, som av varje smicker, varje
avsiktlig hyllning känna sig förnärmade och skyggt vika
tillbaka. Hon hade flytt från sina föräldrar i Paris
därför, att hon icke kunde fördraga oket av ett
äktenskap, emedan den falske prinsen Cavalcanti var henne
motbjudande - lika motbjudande som var och en
annan man skulle hava varit. Eugenie bar inom sig
denna anda av självständighet och oberoende, som ser
uti mannen endast härskaren, tyrannen och icke vill
böja sig för honom. Hon var mycket kall till sitt
yttre. Men i hennes hjärta fanns dock plats för de
häftigaste passioner. Hon liknade Diana, vilken desto
häftigare älskade den sköne Endymion, ju kallare hon
syntes för andra.
Så var även förhållandet med henne. Hon älskade
don Lotario och hon älskade honom med förtärande
passion, med en häftighet som hon knappast längre
kunde behärska och som kanske endast mindre föll i
ögonen därför, att man är van, hos konstnärer och
sångerskor höra ett känslofullare språk från ögon och
mun. Louise d’Armilly och själva lord Bilser anade
redan vad som föregick i hennes hjärta. Men ännu
förstod Eugenie att behärska sig, ännu väntade hon
med feberaktig oro på något tecken att hennes kärlek
var besvarad från don Lotarios sida.
Detta tecken hade uteblivit och uteblev, och så
häftigt brände passionens flamma i Eugenies hjärta, att
hon få dagar till och med var förändrad till sitt yttre,
ty hon hade blivit blekare, oroligare, nervösare. Don
Lotario märkte det icke. Huru hade han väl kunnat
märka det, han som endast tänkte på Thérese?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
