Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
54
F. VON LUSCHAN, RASER OCH FOLKSLAG.
Likaså är buschmannens etnografiska karaktär alltigenom fullständigt egenartad.
Buschmannen är jägare och samlare; en liten båge, ett par oansenliga, men vid
närmare betraktande dock beundransvärdt ändamålsenliga, förgiftade pilar och en väska
af läder utgöra nästan allt hvad detta folk eger. Man har länge i följd af dess
skenbara armod ringaktat och placerat det på den mänskliga kulturens lägsta trappsteg.
Vi veta nu, att buschmännen, trots den till utseendet så oansenliga tekniska
utrustningen, stå på en jämförelsevis ganska hög andlig ståndpunkt, ega sköna sägner och
sagor och framför allt en rent af beundransvärd konstnärsskicklighet. Deras gamla
grottboningar och kryphål under öfverhängande klippor äro prydda med mångfärgade
målningar och med i jämna stenytor inknackade fördjupade teckningar. Af båda dessa
slag af bilder må här meddelas några prof. Jag vill särskildt rikta uppmärksamheten på
den först af Stow offentliggjorda framställningen af en strutsjakt (s. 50). Här ser man en
liten flock af strutsar i en så konstnärligt god och på samma gång naturtrogen
framställning, att man närmast
skulle vilja tillskrifva den
en ganska betydande
japansk konstnär. Först
vid närmare betraktande
finner man sedan, huru
en buschmän röjer sig
såsom en af strutsarne,
till hvilka han i sådan
förklädnad smugit sig
för att i omedelbar
närhet kunna afsända sin
förgiftade pil.
Buschmannens konst är för
oss af särskildt intresse
därför, att våra
föregångare i Europa redan
under den äldre
stenåldern, hvilka också helt
säkert i öfrigt stått på
en ytterst primitiv
ståndpunkt, lemnat efter sig
konstverk, som på det
allra närmaste äro
besläktade med alstren af
buschmannens konst. Likheterna äro så stora, att man lätteligen skulle känna sig
frestad att anse de i nästa afdelning återgifna profven af denna uråldriga europeiska
konst hafva buschmän till upphofsman. Flere af våra buschmannabilder kunde lika
väl hafva förekommit i Altamira eller någon grottboning i Frankrike.
Men ett tredje folk finnes jämte buschmän och kaffrer i Sydafrika, hottentotterna.
De äro lika ljusa som buschmännen, men de äro betydligt större än dessa och stå
föga efter genomsnittseuropeen i längd. Deras plats i det antropologiska systemet är
ännu i dag, ehuru man i decennier sysslat med problemet, icke fullt bestämd. Blott
så mycket är säkert, att deras språk visserligen skenbart och vid ett ytligt
betraktande ansluter sig till buschmannens, men det tillhör i verkligheten den stora krets af
afrikanska språk, som man nu plägar beteckna såsom den hamitiska. Meinhof har
på ett fullt öfvertygande sätt visat, att allt som i hottentotternas språk påminner om
buschmannens, framför allt smackljuden, är endast långods, som under sannolikt
tusenårigt grannskapsförhållande öfvergått från det ena folket till det andra. Det
oföränderliga och beståndande skelettet i ett språk är grammatiken, och därvidlag
finnes intet tvifvel om att alla hottentottspråkens grammatik är rent hamitisk.
Vi skola alltså sannolikt i framtiden hafva att föreställa oss hottentotternas
förhållande till buschmännen på det sättet, att hottentotterna äro den sista återstoden
af en urgammal hamitisk invandring. Därvid har ingenting annat skett än hvad som
Jaktscener.
Buschmansmålning i en af Drakensbergens grottor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
