Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den yngre stenåldern (neolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN YNGRE STENÅLDERN. 105
förhistoriska utvecklingsstadierna. Ty den paleolitiska tidsåldern är i grund och botten,
om man frigör sig från föreställningen om en mänsklighetens tidiga guldålder, något
helt naturligt, som man nästan måste förutsätta som en logisk fordran, om den ej
vore empiriskt påvisbar. Däremot är det verkligen öfverraskande att se, hvilken hög
grad af bofast kultur man nått under den yngre stenåldern utan all eller åtminstone
utan väsentlig kännedom om metallerna. Under denna period lades de första
grund-valarne för den europeiska kulturen. Här kan rnan söka och finna rötterna till
allmogekulturen på hela vår kontinent och äfven i andra världsdelar.
Den slipade flintans tid synes inträda i stora delar af Europa samtidigt med att
de stora stenkammargrafvarne (megalitiska grafvar) sprida sig längs Europas kuster
från de östra delarne af Medelhafsbägkenet. Hittills hade de små, svagt organiserade
flockarne lefvat på platser, dit de lockats af ett rikt fiske, ett godt vindskydd o. s. v.
Nu började den fasta särbebyggelsen med sin högre organisation, åkerbruk och
boskapsskötsel infördes, människorna blefvo egare af husdjur, af jord, af hyddor.
De tvungos att sluta sig samman till försvar. Därvid uppstodo särskilda vapen och
utvecklades vapentekniken. De nya framstegen berodde otvifvelaktigt i ej ringa mån
på inflytelser från Orienten. I Nildalen och Eufrat-Tigrisområdet uppstod under och
efter den nordiska kjökkenmöddingtiden en högre och rikare kultur, skrift och ett
ordnadt statsväsen, ståtliga byggnader för de lefvande och präktiga monument för de
döde. Från stam till stam spridde sig kännedomen om de egyptiska grafbyggnaderna,
pyramider och mastabor, och där man ej förmådde bygga fyrkantiga byggnader af
tegel eller huggen sten, där grep man till stora stenblock, som ställdes i fyrkant och
täcktes af en väldig täckhäll. Så uppstod stendösen eller dolmen, hvilken spridde
sig längs den afrikanska Medelhafskusten till Marokko och därifrån upp till trakten
af Lissabon i väster och utefter den östra kusten fram till Marseille. Sedan vandrar
den från Medelhafvet upp till Loires mynning, till Bretagne och Normandie, sprider
sig öfver västra och mellersta Britannien, sedan den gått öfver Kanalen, och torde
direkt från Britannien öfver Nordsjön hafva nått till Jutland, de danska öarne och
Skåne samt från Danmark till delar af Elbeområdet, Mecklenburg och norra
Brandenburg. Mellan Elbe och Seine finnas däremot inga dösar.
En ny orientalisk kulturvåg förde vid midten af det tredje årtusendet ännu en
grafform till Europa. Det var kupolgrafven, af hvilken de äldsta exemplaren hittills
kännas från Kreta. Den byggdes inuti en skyddande kulle och bestod i regeln af
en lång gång, som slutade i ett rundt grafgemak af på hvarandra lagda stenar,
hvilka genom öfverkragning slöto sig tillsammans mot toppen. Därigenom bildades
kupolen. Också denna grafform spridde sig på samma vägar som dosen till västra
och norra Europa. I Västeuropa skedde kupolgrafvens öfvergång till gånggriften, som
är en imitation af den förra, med användning af stora stenblock som väggar och
tvärsöfver liggande takhällar. Äfven gånggriften består af en kammare och en gång.
I Norden når den längre mot norr än dosen, upp till Bohuslän och Västergötland.
Yngre än dessa båda grafformer är den i Skandinavien och Danmark mycket spridda
hållkistan, som härrör från den yngre stenålderns sista tid. I stora delar af
Mellaneuropa begrofs under den yngre stenåldern den aflidne i hukläge, nedgräfd i jorden
rätt och slätt eller omgifven af en enkel stensättning. I de megalitiska grafvarne
nedlades de döde i regeln obrända, men spår af likbränning förekomma i Frankrike,
och i Tyskland känner man ej få neolitiska brandgrafvar.
Från Orienten härleder sig troligen det äldsta åkerbruket. Men med säkerhet
kan man ännu ej afgöra, hvar de äldsta kulturväxterna hafva sitt ursprung. Från
de s. k. pålbyggnaderna, som nedan närmare skola omtalas, känner man i rundt
tal 200 olika växtarter, som användts för olika ändamål. Från sydöst kom
sannolikt det s. k. egyptiska h vetet (Triticum turgidum), måhända äfven en form af det
sexradiga kornet (Hordeum hexastichum sanctam), men andra korn- och hvetearter
hafva troligen först uppdragits i Europa. Hirsen var känd för pålbyggnadsfolket
liksom vinrankan och linet. Somliga forskare hålla för sannolikt, att ett genom
Donaudalen österifrån kommande åkerbruksfolk medfört denna nya kultur. Tvärsigenom
mellersta Europa går ju ett bälte af fruktbar s. k lössterräng, som fortsätter in i
Syd-ryssland. På detta område finnas talrika lemningar, som vittna om stenålderns jordbruk.
Världshistoria L 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
