Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hellenismens uppkomst och karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
340 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
»
sunda och sköna kroppen vid sidan af själen och anden. Orienten däremot har
förnedrat värld, natur och kropp ända till fullkomlig missaktning af kroppen, och
denna orientaliska uppfattning vinner nu insteg också hos hellenerna. Detta finner
sitt allra starkaste uttryck hos den i tredje århundradet efter Kristus i Rom
lefvande men från Egypten härstammande nyplatonikern Plotinos, hvars biografi
börjar med orden: »Filosofen Plotinos tyckte sig blygas öfver att bo i en kropp».
Natur och kropp nedsättas icke blott i det värdesättande omdömet, utan på natur
och ande öfverföras rent af de moraliska motsatserna, och det kroppsligas
sinnevärld framträder därvid såsom det ondas princip. Hand i hand med detta
nedtryckande af världen och kroppen går en sublimering och ett upphöjande af det
andliga och af gudsbegreppet. I den alexandrinske juden Philons uppfattning finna
vi orientalisk religion redan förbunden med hellenisk filosofi, och hellenernas vishet
faller mer och mer undan för Orienten i den nypythagoreiska läran och framför allt
och till sist i nyplatonismen. Hur starkt än det vetenskapliga intresset tager sig
uttryck hos Plotinos i nyplatonismens grundläggande systematisering, så söker dock
äfven hans system genomföra en enhet af religion och vetenskap, hvarvid de religiösa
intressena gifva utslaget. Och hos de orientaliska religionerna framträdde under det
republikanska Roms sista tider och de första århundradena af den romerska
kejsartiden starkare ett element, som har sin rot i öfvertygelsen om naturens och kroppens
syndighet, sträfvandet efter rening, försoning och förlossning. Isis’ religion utöfvade
stort inflytande vida utöfver Egyptens gränser. Från Mindre Asien utbredde sig
såväl Attis’ som den phrygiska gudamoderns och den persiske solguden Mithras’ dyrkan.
Syriens semitiska solgudar förenade sig med den persiske solguden i den utdöende
antikens vidt utbredda solkult. Efter det nattliga slaget vid Bedriacum hälsade
Vespasiani soldater enligt syriskt bruk den uppgående solen. Och ifrån
Mesopotamiens solbrända slätter ända bort till den Britanniska öns dimhöljda stränder har
den persiske solguden följt med den romerske krigaren. Under den synkretistiska
hedendomens sista skede förbinda sig de stora mysteriekulterna med filosofien och
söka i denna sin teoretiska förklaring. Jamblichos och kejsar Julianus, nyplatonikern
på tronen, infläta de nyplatoniska begreppen i konung Helios’, Mithras’ och den
phrygiska gudamoderns mysterier. Denna sista verksamma form af hednisk
religiositet skulle sedan möta den segerrikt framträngande kristendomen: kejsar Julianus*
konung Helios skulle öfverbjuda Guds son och den phrygiska gudamodern skulle
öfver-glänsa gudamodern Maria!
Till det fjärde århundradet, till tiden mellan Constantin och Theodosius den
Store, förlägger man ännu ofta det antika gudaväsendets utdöende. I verkligheten
inträder den antika religionens slut mycket tidigare, det börjar med synkretismen.
Denna synkretism inverkar på hellenervärlden och på Rom. Så olika romersk och
grekisk religion än voro, så ersätter synkretismen dock båda, de falla båda, närmast
och delvis för den hedniska synkretismen, samt slutligen tillsamman med denna
för framtidens världsreligion. Denna hellenismens tid var i verkligheten mäktig
det högsta, ty detta högsta är hvarken grekiskt eller orientaliskt, det är bådadera,
det är hellenistiskt, det är världshistoriens största faktum, det lägger grund för
kristendomen.
Framgången ur skötet af ett sig isolerande folk, trädde kristendomen tidigt fram
ur denna begränsning samt i motsats till och i förbindelse med det romerska
världsrikets folkslag. Den slår tidigt rot i världsstäderna och i provinserna, den lefver sig
in allt djupare och djupare, den förer i sin historiska gestaltning icke uteslutande
utöfver det jordiska, utan söker fastmer genomtränga själfva det jordiska och reglera
det. Man har med rätta anmärkt, att kristendomen står i ett innerligare
sammanhang med de synkretistiska religionerna än med den helleniska antiken, och den
religionshistoriska forskningen vet, utan att därmed underskatta kristendomens
ställning i världshistorien, att uppvisa mången strömning, som utgör en förbindelse
mellan synkretism och kristendom. Äfven den gammalkristliga konsten öfvertager
arfvet från antiken och betjenar sig af förhandenvarande former, motiv och
gestalter. Madonnan med barnet är en typ, som i påfallande grad erinrar om Isis
och Harpokrates. Tidens kultur upptages af kristendomen, särskildt sedan de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
