- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
124

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
samt begynnelsen af den täflan om kyrklig öfverhöghet mellan Mainz och Köln, som
sedan fortfor under århundraden. Däremot blefvo de anspråk, som framställdes af
metropoliten i Ravenna, tillbakavisade, i det att han blef den apostoliska stolens
undersåte.
Äfven den närmast följande påfven Paulus I (757-767) slöt sig till frankerna, med
hvilkas härskarhus han förenade sig så nära som möjligt genom underdånighet,
gåfvor och fadderskap. Men härunder råkade han i delo med langobardernas konung
Desiderius. Än var det blott gräl, än kom det till öppen strid, och faran var så
mycket större, som langobarderna och byzantinerna ämnade förena sina krafter, och
ingen hjälp kom från Pippin. Men grekerna förstodo sig bättre på förhandling än hand-
ling. De sände hvarken här eller flotta och afvisades äfven diplomatiskt af den
frankiska riksförsamlingen i Gentilly. Desiderius tågade med sin härsmakt mot Rom.
Öfverrallt rådde orolig ifver, öfverallt härskade tvetydighet. När påfven farligt
insjuknade, grep en del af den mäktiga stadsadeln till vapen och upphöjde Konstantin,
en förnäm lekman, mot hvilken langobarderna ryckte i fält, tills slutligen en bene-
diktinermunk besteg Petri stol under namn af Stefan III (768-772). Konstantin
misshandlades, bländades och ställdes inför en synod, som sammanträdde i Late-
rånen. Här blef Jian slagen och kastad på dörren. Dessutom beröfvade kyrkoför-
samlingen lekmännen rätt att deltaga i påfveval till förmån för prelater och romerska
präster, tillät bilddyrkan och fördömde de irrläriga grekerna. Nu syntes det goda
förhållandet mellan frankerna och påfven sokola upphöra, ty den nye konungen, Karl,
gifte sig med langobardkonungens dotter. År 771 visade sig Desiderius plötsligt fram-
för Rom och störtade det där rådande partiet. Påfven befann sig i ett tryckt läge.
Han började luta åt langobarderna, men vann intet hos dem, då sakerna togo en
oförmodad vändning. Karl försköt Desiderii dotter och hotade langobardernas rike,
Under dessa gynnsamma omständigheter erhöll Hadrianus I pontifikatet (772-795).
Han var en förnäm romare af stor begåfning.
Hadrianus var genomträngd af romersk nationalkänsla och medveten om hög-
heten af sitt ämbete. Trots sin föregående prästerliga verksamhet var han starkt
politiskt intresserad. Som naturligt var, trädde förhållandet till langobarderna i för-
grunden. Desiderius marscherade åter mot Rom, men förmådde icke eröfra staden
och såg sig snart hotad af sin forne svärson. Medan Karl belägrade det fasta Pavia,
begaf han sig med ett lysande följe till påskfesten i Rom 774. Han blef högtidligt
mottagen och säges hafva ökat Pippins donation, en uppgift, som dock förmodligen
beror på en senare förfalskning. Då Desiderius slutligen måste gifva sig, satte
Karl langobardernas krona på sitt hufvud. Uppenbarligen hade förhandlingar härom
redan förts i Rom, ty Karls ställning förändrades fullständigt genom denna händelse.
Den forne skyddsherren hade blifvit en granne, arftagare till de langobardiska
anspråken på Italien. Det visade sig redan, då ärkebiskop Leo af Ravenna företog sig
att - tydligen med Karls goda minne - grunda ett slags egen kyrkostat. Först
när Leo dog år 777, var faran öfver, men då fordrade Karl att få medverka vid åter-
besättandet af det viktiga ämbetet. På samma sätt som Ravenna uppträdde Spoleto
själfständigt gentemot påfven, som sökte framhålla sina rättigheter öfver mellersta
Italien och Corsica. Härvid hafva åtskilliga förfalskningar smugit sig in, såsom
urkunden i Quierzy och konstantinska donationen, som knöt det gamla imperium
romanum vid hufvudstaden och på sätt och vis upprättade ett påfligt Italien under
en kejsar-påfve. Trots dylika motströmningar blef samförståndet mellan den andliga
och världsliga makten tämligen godt. Påsken 781 vistades Karl med sin familj ånyo
i Rom och lät här döpa den yngste sonen Pippin och smörja och kröna honom
jämte den äldre Ludvig samt fira sin dotters förmälning med den unge Konstantin.
Påfve och konung öfverenskommo om, att de skulle understödja hvarandra, och att
konungen skulle tillmötesgå påfvens världsliga önskemål inom rimliga gränser.
På detta sätt uppstod en påfvestat, som visserligen var inskränkt till sitt omfång,
men hvilade på grundvalen af bindande traktater.
Den kyrkliga politiken sammanhängde med den världsliga. I Spanien hade en
ny lärostrid uppstått, den adoptianska, genom läran, att Kristus blott till sin gudomliga
natur är Guds son, men till sin mänskliga hans adoptivson. Hadrianus fordrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free