Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Normanderna i Frankrike och nedre Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
och om det också i många afseenden var själfständigt, så inordnade det sig dock
såsom en vasallstat inom den franska länsmonarkien. Den nye hertigen skapade fred
och ’ordning i landet, som alltsedan dess kallades Normandie. Hans nordmän upp-
fylldes af den kristna världens ideal utan att dock på samma gång aflägga vikinga-
tidens vilda, krigiska seder och brutala förslagenhet. Men i stort sedt utvecklade
sig dessa kristnade och romaniserade nordmän under det 10:de och llrte århundra-
det till en af de kraftigaste och betydelsefullaste beståndsdelarne i den germansk-
romanska världen.
Konungarne och konungamakarne af de karolingiska, capetingiska och burgun-
diska husen, som efter Karl den Tjockes afsättnirig 887 kämpade om kronan,
betraktades väl af stormännen föga annorlunda än som ett slags »ideella länsherrar»,
och faktiskt voro de långa tider endast partihöfdingar. Med Hugo Gapets tron-
bestigning 987 var striden utkämpad; då började åter en oafbruten rad af konungar ur
samma hus. De följde visserligen icke efter hvarandra på grund af arfsrätt, utan genom
val, och då Hugo Gapet valdes, fastslog ärkebiskopen af Reims uttryckligen, att Frankrikes
krona förlänades genom val. I detta fall rådde samma rättsåskådning i Frankrike
som i Tyskland. Men då i Tyskland konungafamiljerna alltjämt utslocknade, just
som en föreställning om arfföljd på grund af förstfödslorätt begynte utveckla sig,
uppväxte i Frankrike under Gapetingernas välde, som sträckte sig öfver tre århund-
raden, den föreställningen, att konungen egentligen aldrig dog, utan att hans myn-
dighet af sig själf öfvergick från far till son.
Hugo Gapet var son till hertig Hugo den Store, som en längre tid hållit själfva
Karolinger-konungen Ludvig IV i fängsligt förvar (Ultramarinus, 936-954), och son-
son till Robert I, som var konung 922-923. Hugo Gapet regerade 987-996. Efter
honom följde sonen Robert II, f 1031, efter denne hans son Henrik I, f 1060, och
efter denne slutligen sonen Filip I, från 1060 till 1108. Under dessa fyra första
Capetinger förblef konungamakten ännu ganska svag gentemot de mäktiga vasallerna,
hvilkas besittningar mer liknade löst förbundna stater än ett konungarikes provinser.
Under denna tid utvecklade Aquitanien, Burgund, Flandern, Normandie, Bretagne
och de öfriga landskapen sina egendom lighetér och kommo till medvetande om
sina nationalités regionales. De annars förgätna fejderna mellan stormännen hafva
i detta afseende utöfvat ett varaktigt inflytande, i det att de voro bestämmande för
landsdelarnes sammansättning och själfständighet. Sålunda behärskades Bretagne i
25 år af normanderna och skulle, om så fortfarit, utan tvifvel hafva blifvit påverkadt
däraf i sin nationella utveckling. Men 938 frigjorde sig bretonerna från detta beroende
under ledning af den tappre^Alain, som också ordnade hertigdömets förvaltning i
noggrann öfverensstärnmelse med den rådande länsrätten.
Den mest betydande bland dessa den franske konungens vasaller voro i Norden
hertigarne af Normandie och Bretagne, vidare grefvarne af Flandern, Vermandois
och Champagne. I Södern höjde sig ur massan af mindre makthafvare hertigarne
af Aquitanien och grefvarne af Toulouse till större betydenhet. Men liksom konungen
hämmades i sin maktutöfning af de stora vasallerna, så hämmades hertigarne
och de mera betydande grefvarne i sin ordning af sina vasaller. Hvarken konung-
arne eller de stora territorialherrarne förmådde upprätthålla landsfreden inom sina
områden. Fejderna mellan de större och mindre herrarne tilltogo till den grad, att
kyrkan i det ll:te århundradet försökte att genom hotelse med sträng kyrkoplikt skydda
säkerheten på landsvägarne åtminstone vissa bestämda dagar (torsdag till söndag)
och under de stora kyrkliga högtiderna. Huru mycket tillståndet förbättrades häri-
genom, är svårt att afgöra, men i hvarje fall var det en dålig ersättning för lands-
freden, hvars upprätthållande väl är statens första uppgift, och därigenom blef också
riddarnes rätt till själfhämnd formligen erkänd. De normandiska hertigarne vid Seine
voro ett viktigt stöd för de båda första Capetingerna. Henrik I (1031-1060) och
Filip I (f 1108) hade visserligen att kämpa äfven mot dem utan att kunna tvinga
dem till underkastelse, men under denna period gjorde icke dess mindre norman-
dernas romanisering och införlifvande i den franska länsstaten betydande framsteg.
De förlorade månget särdrag af nordiskt ursprung, de blefvo fransmän och lemnade
ett i månget afseende värdefullt tillskott till den franska nationen, som just nu höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
