- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
222

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det östromerska riket 867-1261

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

222 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
upphöjde sin älskare Mikael IV (1034-1041) till gemål och kejsare. Han fann emellertid
icke behag i tronen, utan öfverlemnade regeringen till sin broder, en eunuck, och gick
själf i kloster. Nu skickade eunucken bort Zoe och gjorde sin brorson Mikael V till
kejsare. Denne störtade emellertid farbrodern, som på grund af sin maktställning yar
ett föremål för hat och afund. Men han dukade själf under redan 1042 för en folk-
rörelse, som upphöjde Konstantin VIII:s döttrar, Zoe och Theodora, på tronen. Zoe
valde sig för tredje gången en gemål, nämligen Konstantin IX Monomachos. Han
hade att bekämpa ett uppror af en rival, som understöddes af nedre Italiens
normander, och han lyckades slutligen besegra honom. Donaulanden och Balkan-
halfön hotades , af kroater, serber, ryssar och petjeneger och Mindre Asien af Seld-
jukerna. Därtill kommo kyrkliga konflikter. Nu afgjordes den sedan århundraden
sväfvande frågan om den grekiska kyrkans ställning till Rom. ’Kejsaren stod på Roms
sida. Olikheterna i dogmer och kult, som tjenade som förevändning, voro rätt obe-
tydliga, det var motsättningen mellan Orienten och Occidenten och rivaliteten mellan
Rom och Konstantinopel, som framkallade brytningen.
Sändebud från påfven Leo IX kommo till Konstantinopel och förkunnade ’där
med kejsarens goda minne bannlysningen af patriarken Mikael och hans anhängare
den 16 juli 1054. Med möda stillade kejsaren det uppror, som utbröt med anled-
ning häraf, men patriarken af Konstantinopel i förening med Orientens öfriga patri-
arker besvarade bannlysningen med en annan, och så var kyrkans enhet bruten.
I Konstantinopel fanns fortfarande ett parti, som höll fast vid Rom, men det var
ett mindretal. I det stora hela var den grekiska kyrkan medveten om motsättningen
och brytningen. Kejsaren dog redan samma år, och då äfven hans gemål Zoe hade
aflidit, regerade hennes syster Theodora. Med henne utslocknade 1056 det macedo-
niska huset, som man äfven kan beteckna som det armeniska. Mot den af henne
till efterträdare insatte generalen Mikael VI uppsatte hären Isak Komnenus. Kejsar
Isak grundade det komneniska husets herravälde.
Han öfverlemnade redan 1059 tronen till en anförvant, Konstantin Dukas, efter
hvars död 1067 änkekejsarinnan gaf hand och tron åjt fältherren Romanos IV. Men
denne störtades efter ett olyckligt fälttåg mot Seldjukerna 1071 och togs af daga
medelst blandning. Närmast följde en son till Konstantin Dukas, Mikael VII. Under
hans regering råkade riket i stor nöd och förvirring. Till sist tvingades han genom
ett uppror att gå i kloster och afstå tronen åt Nikephorus Botoniates, en soldat
med tur. Efter tre år störtades Nikephorus af Alexius Komnenus och inspärrades i
ett kloster. Dessa palatsrevolutioner drogo alltjämt krigets elände öfver riket och
hufvudstaden. Rikets gamla kraft bestod nog profvet under alla dessa olyckor,
och staden hade ännu till sitt förfogande en rikedom af begåfningar och egodelar,
men det allmänna förtroendet var borta, hvarförutan alla dessa företräden äro värde-
lösa. Alexius Komnenus återgaf nu ändtligen folket en varaktig ordning och därmed
också lugnets och fredens välsignelse. Alexius regerade 1081-1118, och hans son och
sonson följde honom i ostörd ordning och regerade lika länge. Riket var numera
ansenligt förminskad! Ända till inemot midten af det l lite århundradet hade Östrom
bibehållit sina anspråk på nedre Italien i kyrkligt och politiskt afseende och tidtals
också utöfvat en verklig myndighet däröfver, men sedan Robert Guiscard 1059 låtit
beläna sig af påfven med de grekiska landskapen Apulien, Kalabrien och Sicilien och
sålunda här förenade langobardfurstarnes och deras stamförvanters splittrade om-
råden, då gick nedre Italien fullkomligt förloradt för grekerna. Äfven var västkusten
af Balkanhalfön ständigt hotad genom upprepade anfall af normanderna, som eröfrade
många platser vid kusten och äfven i det inre. Kejsar Alexius hade själf 1081
vid Durazzo (Dyrrhachium) efter ett segt motstånd förlorat en drabbning mot Robert
Guiscard, och ehuru döden 1085 befriade honom från denne fruktansvärde motstån-
dare, förblef ändock det normandiska riket en farlig granne. Österifrån hotade på
samma gång Seldjukerna, som hade eröfrat nästan hela Mindre Asien, under det
att i norr de vilda petjenegerna härjade och genom sina röfvartåg vid nedre
Donau oroade landet nästan ända till hufvudstaden. Alexius vann på sin sida de icke
mindre barbariska kumanerna i petjenegernas rygg och lyckades 1191 med deras
hjälp tillfoga petjenegerna ett så svårt nederlag, att landet fick lugn för dem. Med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free