- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
245

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Kejsar Fredrik II och hans efterträdare - 10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

liga lifvet. De andliga och världsliga furstarnes territorier liksom de talrika
städerna uppfylldes allt mer och mer af statligt medvetande och antogo också nya
former därefter. Ur summan af enstaka rättigheter framväxte föreställningen om
suveränitet. Kejsar Fredrik II har erkänt denna utveckling och börjat reglera
densamma genom lagstiftningen. Riket framstod som ett statsförbund, och inom dess
ram slöto större och mindre grupper trängre förbund till upprätthållande af lands-
freden, till vägarnes, marknadernas och myntets skydd, till upphäfvande af oberätti-
gade tullar och till lösningen af andra liknande uppgifter. Dessa »landsfredsord-
ningar» utgjorde den viktigaste formen för lagstiftningen under dessa tider. Äfven
den stora rikslag, som kejsar Fredrik II på riksdagen i Mainz 1235 lät kungöra
med furstarnes råd och medgifvande (de consilio et assensu) och betecknade som
sacras constitutiones, som skulle införas i rikslagsamlingarne (publica munimenta), är
en landsfredslag. Men det är ett sorgligt bevis på tidsläget och den förlamning af
rättskipningen, som förorsakats af höghetsrättigheternas splittring genom präster-
skapets särskilda rättigheter och de öfriga ståndens privilegier, att af ven denna af
kejsaren själf kungjorda landsfred måste tillåta själfhämnd, om den också inskränktes
till fall af vägran att gå till rätta eller att böja sig för rättens beslut.
Kejsar Fredrik II lefde i det tyska folkets minne som den siste och tillika störste
representanten för den kejserliga makten. Därvid sammansmälte hans gestalt med
hans farfader Fredrik Barbarossas, och en sägen uppkom, att han icke var död, utan
skulle återkomma, återställa riket, skapa fred, hjälpa de betryckta och tukta de
Öfvermodiga prelaterna. Under tiden för rikets upplösning, som begynte med Fred-
riks död, var denna sägen ett uttryck för folkets förhoppningar. Den spanns
vidare, och i en dikt från det 14:de århundradet fick den följande gestalt: »Efter tider
af fruktansvärd kamp mellan kristenhetens båda hufvuden skall kejsar Fredrik åter-
komma. Han skall återställa fred och lag, åt änkor, omyndiga och faderlösa
tillrättaskaffa det, som blifvit dem frånröfvadt, bryta prelaternas herravälde och
knappt låta en sjundedel af dem blifva kvar. Han skall förstöra klostren, låta
munkar och nunnor gifta sig och befalla dem att odla säd och vin. När detta sker,
blir det goda år för oss. Han skall eröfra alla hedniska riken, kufva judarne, så
att de icke vidare resa sig, och med en stor här draga till Jerusalem. Där skall
han på Oljeberget afsäga sig riket (som det heter enligt en uttydning, som står när-
mare den gamla kejsarprofetian), eller också skall han med en tallös skara män och
kvinnor utan vapen intåga i det heliga landet, som Gud skall gifva honom. Där
skall han hänga sin sköld på ett af hedningarne länge bevakadt torrt träd, som då
åter skall grönska». Ett hälft årtusende förflöt, innan det tyska folket återupprät-
tade riket, visserligen icke i världsriket drömlika form, utan med skarp begräns-
ning efter nationens behof, och under denna långa tid har sagan om kejsaren och
hoppet om hans återkomst förblifvit lefvande. Äfven här har tron öfvervunnit
världen.

10. Påfvedömet efter Hohenstaufernas undergång.

Kurian fick skenbart upplefva en fullständig seger, då konung Konradin den
29 oktober 1268 halshöggs på torget i Neapel af Karls af Anjou bödlar, men med dess
säkerhet och makt var det illa ställdt. Påfvarne kunde icke ens hindra, att det
latinska kejsardömet föll sönder, hvars upprättande Innocentius III en gång hade
prisat som en särskild triumf för den sanna kyrkan. Den grekiske kejsaren Palaeologus,
som återeröfrade Konstantinopel, lade visserligen vikt uppå att stå i godt för-
hållande till Rom, och efter framgångsrika förhandlingar i andra ämnen bekvämade
han sig att på konciliet i Lyon 1274 erkänna det romerska primatet. Men denna
yttre union mellan greker och latiner var utan sanning och verkan. I stort sedt
har motsättningen mellan greker och den latinska kristenheten ingalunda minskats
under denna tid, utan snarare skärpts. Ett motsvarande exempel erbjöd förläningen
af Aragonien åt Karl af Valois, en fjortonårig fransk prins. Påfven Martin IV för-
fogade (1285) öfver landet, som om han haft rättighet och makt därtill, men belå-
ningen lände endast honom själf och prinsen till smälek. Ty landet kunde påfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free