- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
644

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Polen under Piasterna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

644 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
Segersäll och Sven Tveskägg, hvilket Mieschka genom sin dotter Gunhild utan tvifvel
var. Mieschka, som tyckes hafva varit en lika slug diplomat, som han var en tapper
krigare, erkände 962 kejsar Otto I som sin länsherre och förband sig att betala
tribut för sitt land alltintill Warthe. Några år därefter ingick han äktenskap med
Boleslaw I:s i Böhmen dotter Dobravka och förband sig därvid att öfvergå till kristen-
domen, hvilket ock skedde 966. Mieschka gjorde sig efter Otto den Stores död
oberoende af kejsarriket, men erkände 979 åter Otto II och deltog sedan i Otto III:s
krig mot de hedniska västslaverna och mot Böhmen.
Hans och Dobravkas son Boleslaw, som blifvit uppkallad efter morfadern och
med rätta fått tillnamnet den Store (eg. den Tappre, Chrobry), utvidgad Polens gränser.
Två omständigheter kommo härvid till pass. Först vänskapen med Otto III, i
hvars universalmonarkiska planer denne »det romerska folkets vän och bundsförvant»
lät väl inpassa sig med sitt kristliga folk. Otto gjorde år 1000 pilgrimsfärd till den
nyligen mördade martyren Wojtech-Adalberts graf i Gnesen och befriade då Polen
från dess skattskyldighet samt löste på samma gång den polska kyrkan från dess
beroende af Magdeburgs ärkestift. En egen ärkebiskopsstol upprättades i Gnesen,
den första slaviska sedan Methodii dagar med lydbiskopar i Kolberg för Pommern,
som redan fadern förvärfvat, Krakau för Weichsellandet och Breslau för Schlesien.
Posen, som hittills varit Polens enda biskopssäte, upprätthöll ännu länge sina för-
bindelser med Magdeburg, men själfva hufvudfrågan, en egen polsk kyrka utan
underordning under tyska biskopar, var dock afgjord. Ännu gynnsammare blef efter
Ottos förtidiga död för Boleslaw den inre förvirringen i Tyskland, under hvilken han
tog parti för kejsarens motståndare. Länge drog striden ut, hvilken den polske
hertigen måste föra för västslavernas oberoende emot deras vilja. Genom freden i
Bautzen (1018) gaf han väl efter till skenet, men i realiteten dref han alla sina for-
dringar igenom och behöll Lausitz, som varit stridens närmaste anledning. Lika
eftertryckligt gjorde han sin makt gällande i öster och intågade som segrare genom
den gyllene porten i Kiev, där han för en tid återinsatte sin mag Svjatopolk. Han
återtog borgarne vid San och Bug, som Vladimir hade eröfrat. Ända till Kon-
stantinopel fick man höra af honom, och till Rom kommo hans sändebud för att
utverka konungakronan. Då det mötte hinder, lät han sina biskopar kröna sig (1025),
därmed sönderslitande hvarje band med Tyskland. Kort därefter dog han.
Hans son Mieschka II visade sig icke sin uppgift vuxen. Fadern hade vid sitt
trontillträde hänsynslöst gjort sig af med alla sina halfbröder och öfriga täflande
fränder; för Mieschka blefvo hans bröder hans olycka, då han tillika fick alla sina
mäktiga grannar emot sig, kejsar Konrad, Knut den Store, Jaroslav och hertigen af
Böhmen. Tyskarne, som ansågo Mieschkas kröning som en utmaning, kunde spela
ut dessa bröder emot honom, delningar och inre strider blefvo följden, och snart
hade icke blott alla »Chrobrys» eröfringar gått förlorade, utan det tycktes, som om
hela staten skulle upplösas, då efter konungens död (1034) hans änka, den tyska
Rikissa, måste fly ur riket och snart efterföljdes af sin minderårige son Kasimir.
Rörelsen var af social natur. Folket reste sig och skakade från sig de furstliga
tjenstemännens, adelns och tiondens tryck. Rester af den ännu icke helt besegrade
hedendomen blandades in i striden, gamla fiender, böhmarne under den krigiska
Brzetislaw, begagnade tillfället till en skoningslös utplundring af Polen. Men det var
ock med utlandets understöd, som Kasimir kunde återeröfra sitt fädernearf, kejsarens
i synnerhet moraliska hjälp och Kasimirs förbund med sin ryske svärfader gjorde
honom till herre öfver anarkien och Masoviens öppna, från det hedniska Pommern
understödda uppror. Något förnyande af konungamakten kom dock icke i fråga,
gränskrig med Pommern och Böhmen uttömde Kasimirs krafter. Först hans son
Boleslaw II tyckes med namnet hafva ärft sin stamfaders dådkraft och lycka. Äfven
han gynnades af förvirringen i Tyskland, där saksarnes strid mot Henrik IV gaf
honom fria händer. Han kufvade Pommern och Böhmen, ingrep i Ungerns tron-
strider, visade sig som segerherre för Kiev, och åter var det landets biskopar, som
utan Roms auktorisation krönte en polsk konung. Stormännens egenmäktighet blef
honom emellertid ödesdiger, och han gaf själf anledning till en katastrof, då han
lät afrätta biskopen af Krakau, Stanislaw, för förrädiska stämplingar. Han blef för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:23 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0672.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free