Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Polen under Piasterna - 4. Letter och litauer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertig Leopolds son, som nu också kom till Krakau och vigdes vid drottningen med
samtycke af rådet, där det tyska inflytandet ännu dominerade. Men magnaterna
hade andra planer, hvilka skulle föra Östeuropas historia in på nya banor. I stället
för den ridderlige österrikaren skulle den unga drottningen räcka sin hand till den
grymme »hedningen», storhertigen af Litauen. Därmed följde Polens och Litauens
förening och utmanades Tyska orden till en kamp på lif och död. Länge sträf-
vade drottningen emot men fogade sig till sist för magnaternas ihärdiga yrkanden.
På deras hemliga uppfordran anhöll Jagello 1385 om hennes hand; magnaterna
antogo anbudet, i februari 1386 blef den ortodoxe storfursten ånyo döpt, nu till
romerska kyrkan, och den 4 mars blef han krönt. Att för en krona och en vacker
kvinna - samtida kallade Hedvig »mänsklighetens förtjusning» - låta ösa litet
vatten på sitt hufvud, därtill skulle mången bekväma sig, skref stormästaren för
Tyska orden gäckande, och han afböjde förklarigt nog inbjudningen till festlig-
heterna i Krakau.
LETTER OCH LITAUER
Vid Östersjöns östkust trängdes folkslag af finsk och litauisk stam. Litauerna
voro slavernes närmaste stamförvanter. De finska esterna, liverna och kurerna hörde
till de mest energiska af sin stam. Det tyckes, som om hafsluften och den urgamla
förbindelsen med skandinaverna hade härdat dem. Letter och litauer däremot
voro de mest inbitna landkrabbor. Till någon statsbildning af egen kraft tycktes
det här aldrig skola komma, så fullständigt splittrade som dessa stammar voro.
Däremot kunde äfven här en kolonisation och eröfring af landet gå jämsides med
hednamissionen, som med framgång bedrefs från år 1184 af den holsteinske munken
Meinhard, sedan tyskarne börjat från Lübeck drifva handel med Livland öfver
Gottland och småningom här liksom i Novgorod öfverflygla gottländingarne. Fram-
gången befordrades genom inrättandet af Svärdsriddarnes orden (fratres militice Christi)
1204 under den livländske biskopens öfverhöghet. Danskars och svenskars konkur-
rerande uppträdande i Estland kom ock till sist tyskarne till godo. Då svärdsrid-
darne lidit ett förkrossande nederlag mot kurer och litauer 1236 och denna orden till
följd däraf följande år blifvit sammanslagen med Tyska orden i Preussen, fingo
tyskarnes sträfvanden efter herradömet vid Östersjökusten en någorlunda enhetlig
ledning, ehuru orden i Preussen var suverän och i sin livländska afdelning stod
under ärkebiskopen i Riga, hvilket framdeles ledde till svåra förvecklingar med
honom och med staden. Emellertid utbredde sig tyskarnes herradöme från Weichsel
ända mot Finska viken och ordens riddare byggde en mängd fasta borgar i landet,
under det att tyskt stadsväsen uppblomstrade från Riga till Dorpat och Reval. Blott
på en liten sträcka mellan Memel och Libau var det tyska herradömet inskränkt
till en smal kustremsa, och dess inland måste eröfras, om det skulle komma till en
fullständig förening mellan det preussiska och det livländska ordenslandet. Litau-
ernas sega motstånd har tillintetgjort dessa försök och därmed förhindrat, att denna
del af Östersjön blef ett tysk inhaf.
Till en början torde litauerna föga hafva skilt sig från de fega, vansläktade letterna.
De bebodde från nordliga kroken af Njemen ända till Duna ett fattigt land utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
