- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
653

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Letter och litauer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LETTER OCH LITAUER.
653
salt och metaller, betäckt af skogar och sjöar, och kunde, som man gäckande an-
märkte, betala sin tribut till storfurstens af Kiev ombud endast med björkkvastar
och bast. Invånarne i det fuktiga »regnlandet» (Litauen) kännetecknades genom
sitt sega fasthängande vid gamla vanor - äfven språket höll sig på ett mycket
ålderdomligt stadium –, sin misstro, sitt försiktiga men dock energiska uppträdande,
i det hela ett mera vresigt kynne än som utmärkte de glädtiga slaverna. Under
det att ingen statsbildning kom till stånd hos jatvingerna vid Bug, preussarne vid
hafvet och letterna vid Diina, slumrade hos de egentliga litauerna sådana anlag,
och de väcktes till lif af
ryssarne till deras eget
fördärf.
Där ryssarne stötte
samman med litauerna,
vid Njemens mellersta
lopp, hade splittringen i
småfurstendömen, Po-
lotsk, Vitebsk, Minsk,
gått längst. Detta loc-
kade litauerna ur deras
skogar under ledning af
några af deras »äldste».
Snart satte de sig i var-
aktig besittning af väst-
rysk mark, och sedan
det 14:de århundradets
början kunde intet väst-
ryskt område bevara sin
själfständighet. Direkt
eröfring eller arf genom
giften mellan ryskor och
litauer länkade det ena
området efter det andra
till det egentliga Litauen,
och omfånget af dessa
förvärfvade ryska lands-
delar öfverträffade snart
det ursprungliga Litau-
ens smala etnografiska
bas. Före 1350 hade
Svarta Ryssland, Polotsk,
Vitebsk, Minsk och Tu-
rov tillfallit Litauen.
Därpå väcktes gentemot
Polen anspråk på Vo-
lynien efter furstehusets
utslocknande. Detta ledde
till en delning af landet, och slutligen följde Kiev och Podolien efter. I trots däraf förblef
det litauiska furstehuset hedniskt: Gedimin, som efter 1315 först residerade som
herre i Vilna och hans båda söner Olgerd och Keistut. Såsom andra hedningar
voro litauerna ytterst toleranta, och helt olika mot det kristna Europa stodo i Vilna
franciskanernas lilla kyrka, den ryska kyrkan och det litauiska hednatemplet fred-
ligt vid sidan af hvarandra. Enskilda medlemmar af furstefamiljen gingo öfver till
den grekiska kyrkan, och det var en tidsfråga, när de öfrige skulle följa efter.
Det tycktes, som skulle Litauen komma att uppgå i den både materiellt och kulturellt
öfverlägsna ryska stammen. Denna utveckling var Tyska orden mycket emot,
ty efter att hafva kufvat Preussen och Livland gjorde den sedan långt tillbaka
vinterresor med sina gäster mot de litauiska furstesätena i Kovno, Troki och
Konventsmatsalen i Marienburg.
Neue Photograph. Gesellschaft i Berlin.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0681.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free