Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDAFRIKA. 309
ehuru de endast kunna utnyttjas som åkerbrukskolonier, likväl att i en framtid gifva
riklig ränta på det nedlagda kapitalet. I hvilken tacksamhetsskuld infödingarne stå
till fransmännen för detta kolonisationsarbete, behöfver icke nämnas.
I Marokko härskade sedan ar 1544 åter en alidisk dynasti, Scherlferna, först en
linie Hasani, som 1664 aflöstes af det ännu regerande huset Filäli. Hvarje medlem
däraf bär titeln kalif och »de rättrognes furste». Såtillvida som de för sin makt åbe-
ropa sig på den legitimistiska principen (sin härstamning från profeten), måste de
betecknas såsom schiiter. Dock hafva de marokkanska Aliderna aldrig haft något
att skaffa med den religiösa utveckling, som schia har genomgått i öster, i Sydara-
bien och särskildt i Persien. Såsom i hela det öfriga Nordafrika råder äfven i Marokko
Mäliks strängt sunnitiskt ortodoxa skola. Dessa Schertfer hafva för öfrigt aldrig behärskat
hela landet. Den marokkanska statsrätten skiljer uttryckligen mellan blad el-maksen,
det underkuvade landet, som betalar skatt och ställer rekryter, och bläd-es siba, det
oberoende landet, som ar ungefär fyra å fem gånger sa stort som det förra. I Atlas
hör blott en försvinnande liten del till blad el-maksen. Endast ett fåtal stammar i väster,
på det nära hafvet belägna området äro verkligen underkuvade, de andra erkänna
blott till namnet sultanens auktoritet men betala inga skatter, ty de gåfvor, som de
tid efter annan skicka till Marokko, kunna knappast betraktas som sådana. Många
stammar i Atlas’ otillgängliga delar veta måhända ingenting alls om en sultans till-
varo. De stora berberhöfdingarne anse sig lika mäktiga som sultanen, hvilken de
betrakta endast som anföraren för en aflägsen fientlig stam. Ar 1889 vägrade t. ex.
Lemässtammen att på sitt område leverera halm till sultanens 10,000 man starka här,
och samma ar förbjöd helt enkelt samma stam den italienske ambassadören, som
skulle till sultanen öfverbringa sina kreditiv, att passera genom sitt område. I sådana
fall hjälper sig sultanen med att uppbåda en grannstam mot de motspänstige, i det
han gifver denna tillåtelse att »äta» dem, såsom den tekniska termen for ett sådant
fall heter på Marokkos politiska språk. Men icke heller detta medel lyckas alltid,
och mången liten stam, såsom t. ex. Mesgeldastammen, har under åratal trotsat
sultanen. Vanligen måste han nöja sig med att underhandla med stammen, och hans
höggets rättigheter inskränka sig för det mesta därtill, att den af stammen valde höfdingen
begär sultanens nominella bekräftelse. Hans förnämsta sträfvan ar alltid att söka
hålli sig på god fot med maräbuterna, de heliga männen, som hafva stort inflytande
på berberna, och vid intet besök i någon trakt får han försumma att sända dem
rika skänker.
Ijj heller i blad el-maksen kan man tala om en ordnad förvaltning. Sin civila
myndighet utöfvar sultanen genom käider, som i Marokkos större städer Fes, Rabät
och Miknes, föra titeln pascha. De hafva framför allt att indrifva skatterna och i andra
rummet att upprätthålla ordningen i landet och utföra hvarjehanda domstolsutslag.
Efter orientalisk sed uppbära de inga fasta inkomster utan måste tvärtom köpa sig sitt
ämbete. De äro därför tvungna att vid sidan af de lagliga skatterna och hvad de
behöfva för egen del därutöfver utpressa den ingalunda obetydliga köpesumman.
Mången gång befinner sig sultanen i samma läge, hvari Bagdads kalifer sa ofta råkade,
att han måste till käid öfver ett område, som fordom erkänt hans öfverhöghet, utnämna
någon usurpator, hvilken vanligen börjat sin karriär som stråtröfvare, för att åtmin-
stone till skenet bevara sin myndighet.
I blad el-maksen äro de s. k. mkasnye (till största delen bestående af beridna
länstrupper) dels koncentrerade i sultanens residens såsom hans lifvakt, dels fördelade
i mindre afdelningar för gendarmeritjenst. Söm fyllnad till dessa kärntrupper hafva
sultanerna i alla större städer låtit utskrifva och delvis äfven efter europeiskt mönster
militäriskt inöfva fottrupper (askar). I spetsen för dem har i många ar en engels-
man stått, käiden Mc Lean. Men dessa truppers beväpning och utbildning lemnar
mycket öfrigt att önska.
Sultan Hasan var vid sin tronbestigning ar 1873 uppfylld af lysande drömmar
om makt och rikedom men slet snart ut sig i kampen mot de nu en gång med hans
inskränkta maktmedel oförbätterliga förhållandena i landet. Han dog ar 1894 under
ett krigståg mot en upprorisk berberstam och efterlemnade en af en cirkassisk slaf-
vinna född omyndig son, Abd el-asls, som han bestämt till sin efterträdare med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
