Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Buddas lif och lära - 7. Djainareligionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träffad och upphunnits endast af den kristna etiken. I kärleken, som icke känner
några gränser och inskränkningar, i den såsom kärlek till nästan framträdande
viljan att gifva sig ut för alla människor, äfven de ringaste, har den buddistiska
etiken sin medelpunkt och sin inre enhet. Den har därmed anvisat ett högsta mål
för människans lif. Därigenom har Buddas lära ända till vara dagar förblifvit en
verkande makt, att den uppställer ett ideal, som vida höjer sig öfver all mänsklig
sträfvan. Värdet af detta mal och af en sådan religion minskas icke därigenom, att det
faktiska historiska lifvet står sa långt tillbaka i jämförelse därmed. Som en sedlig,
uppfostrande kraft har det buddistiska idealet verkat för otaliga människor och visat
sig som en kulturmakt för hela folk. Buddismen har i Asiens östra delar samma
betydelse som kristendomen i Europa.
Buddismens historia i Indien, dess herravälde och dess undergång, är till stor
del höljd i dunkel. Den ijar aldrig bekämpats med yttre våld eller varit föremål
för förföljelse utan har gått under genom sitt eget inre förfall. Grunderna härtill
äro flerfaldiga. Ett själfuppgifvande innebar redan det, att den norra buddismen
i sig upptog de folkliga mytologiska föreställningarne och trolldomsväsendet. Vidare
saknade buddismen, då den icke bland lekmännen egde något fast organiseradt stöd,
en säker grund i folklifvet. Den har lefvat af furstarnes gunst men icke slagit några
djupa rötter hos folket. Slutligen ställde den sig likgiltig gentemot det indiska
kulturlifvets och den indiska nationens kraf. Här var det brahmanismen, som re-
presenterade indisk tradition. I den yttersta nödens tid, under de muhammedanska
eröfringarne, uträttade buddismen ingenting till Indiens fromma. Den saknade and-
liga krafter för att upptaga kampen med den pånyttfödda brahmanismen, och den
egde ej sedlig energi nog för att på något sätt kunna deltaga i de frågor, som be-
rörde den nationella tillvan
7. Djainareligionen.
Djainas religiösa sekt eger ännu i dag bestånd i Indien vid sidan af brahmanis-
men. Den leder sitt ursprung från ungefär samma tid som buddismen, med hvilken
den i alla väsentliga drag är nära besläktad. Djainaläran har likväl uppstått såsom
en vid sidan af buddismen stående, själfständig religiös rörelse. Djainas historiska
tradition förlägger uppkomsten till det femte århundradets början, och en i många
punkter parallell buddistisk tradition samt skriftliga minnesmärken intyga tillför-
litligheten af dessa uppgifter. Djainasekten blomstrade redan under de fem första
århundradena efter Buddas död.
Djainasektens historiske grundare är Vardhamana, benämnd Djina, d. v. s.
»Segraren». Liksom Budda var äfven Vardhamana son till en adelsman. Vid 30 års
ålder tog han samma steg som Budda - han afsade sig världen, delade ut sina
egodelar och begaf sig som asket ut i hemlösheten. På sa sätt vandrade han under
12 års tid omkring i olika trakter af det nuvarande Bengalen. Efter det första året
af sitt asketiska lif slutade han upp att bära kläder. Genom ihållande tänkande
uppnådde han på det trettonde året den högsta kunskapen. Sedan dess uppträdde
han som lärare under namnet Maha-vira »den store hjälten» och grundade Nirgranthas’,
d. v. s. »de från alla band befriades», asketorden. Såsom lärare verkade han sedan i
ytterligare 30 ar, i det han liksom Budda vandrade omkring i Bengalens västra
delar, där äfven den senare lärde. Djinas uppträdande måste hafva varit mycket fram-
gångsrikt. Ehuru hans lära endast i det asketiska lifvet kunde fullt förverkligas, anslöt
sig därtill äfven en lekmannakrets, de s. k. »anhängarne» eller »åhörarne». Hans
egen svärson Djamali fororsakade en schism. Vid 72 års ålder dog Djina i staden
Papa (det nuv. Padraona), där han under regntiden uppehöll sig såsom konung
Asti-palas skyddsling.
I flere punkter bekräftas genom buddistiska uppgifter djainas tradition angående
sektens historia. Af dem framgår framför allt, att Vardhamana själf var en inflytel-
serik motståndare till Budda och att hans anhängare redan på Buddas tid voro ut-
bredda öfver olika områden i Indien. Den äldsta skriftliga urkunden rörande djainas
är Asokas sjunde pelardikt, hvari de af hans tjenstemän, som hade att öfvervaka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
