- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
420

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Sasaniderna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

420 R- STflBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
Iranierna öfvertogo den arameiska skriften och använde icke blott de enstaka ara-
meiska tecknen utan skrefvo äfven talrika ord i arameisk språkform, ehuru det mot-
svarande persiska ordet uttalades. Pehlevilitteraturen eger endast prosaverk, hvilka
ofta hänföra sig till de förlorade delarne af Avesta och utföra dess innehåll när-
mare i teologiska resonemang. Mycket utbredd och omtyckt hos perserna i alla
tider var en didaktisk och moraliserande litteraturart, som gaf föreskrifter i moral
och praktisk lefnadsvishet men äfven i ett skickligt uppförande och goda seder.
Delta slags litteratur, som senare fick sin mest omtyckte och berömde representant
i Saadi, har sina rötter i det persiska folklynnet. Utmärkande för detta ar nämligen
ett fint utveckladt sinne for den yttre kulturen för sällskaplig bildning och ange-
näma umgängesformer. Under den sasanidiska tiden förbands denna litteratur med
religiösa och rituella motiv. Till denna grupp hör Minokired, »förståndets ande».
Liksom den didaktiska litteraturen återgår äfven den episka diktningen ytterst till
mellan persiska prosaverk, t. ex. Ardeschlrromanen. Först i den nypersiska diktningen
uppträder epiken i metrisk och rimmad form. På pehlevi affattade original
torde visserligen ofta hafva legat till grund för de senare hjältedikterna, men det säges
vid tillfälle uttryckligen ifrån, att dessa ej voro affattade i metrisk form. Detta oak-
tadt torde det väl icke hafva saknats poesi i bunden form. Utan ett underlag af folklig
diktning kan man nämligen ej förklara de metriska delarne af Avesta. Den nuva-
rande persiska folkvisan uppvisar för öfrigt ännu - liksom Avesta - en uteslutande
på stafvelseräkning grundad versbyggnad. Ett viktigt faktum ar, att Irans historia
till och med gjordes till föremål for officiell behandling. Ett sådant verk var Ko-
dainamak, »härskarboken», af hvilken Ibn el-Mukaffa på 700-talet gjorde en arabisk
öfversättning. Ej heller af denna finnes annat an fragment bevaradt. Man har
också genom en tillfällig uppgift reda på att det under Chosroés’ I:s regering fanns
»kungliga skrifter», i hvilka de enskilda konungarnes bragder voro upptecknade i
tidsföljd.
Avesta liksom pehlevilitteraturen skulle gifva en tämligen torftig bild af Irans
andliga kultur, om de vore något sa när uttömmande framställningar af denna. Detta
ar emellertid säkerligen icke fallet. Redan den parthiska tiden egde en rik hellenistisk
dotterkultur. Efter den arabiska eröfringen visade den persiska anden mycket snart
sin öfverlägsna kraft - den tillbakaträngde inom kort de arabiska eröfrarne och
upplöste islam inifrån genom den s. k. sufismens panteistiskt bestämda individuella
fromhetslif. Äfven den begynnande nypersiska litteraturen bar vittne om, att ett
mångsidigt andligt lif måste hafva gått förut. Men framför allt visar sig det iraniska
tänkandets andliga energi, djup och själfständighet, hvarom den nyktra prästritualen
icke låter oss ana mycket, i de starka religiösa rörelser af stor och ihållande bety-
delse, som utgingo från sådana tänkarpersönligheter som Mani och Masdak.
Från Syrien hade redan under den parthiska tiden kristendomen spridt sig^till
Persien, sa att det ej långt från Ctesiphon fanns stora kristna församlingar. Ända till
Konstantins regering hade den här rent af haft en gynnsammare ställning an i det
romerska riket. Först då genom Konstantin kristendomen blef en »tillåten» religion
och faktiskt den mest gynnade religionen i det romerska riket, blef den politiska
motsättningen äfven en religiös sådan. Från ar 345 började under Sapores II den
blodiga förföljelsen mot de kristne i det sasanidiska riket, då dessa numera betraktades
som romarnes naturliga bundsförvanter. Efter Joviani fredsslut (363) drabbade för-
följelsen äfven de kristne inom de afträdda områdena. Först ar 380 kom det till ett
stillestånd i Sasanidernas kamp mot kyrkan. Jesdegerd I organiserade den persiska
kyrkan, i spetsen för hvilken ställdes biskopen af Seleucia. Med Sasanidernas framgång
ar 363 fick hellenismen i öster dödsstöten och försvann nu äfven ur kyrkans lif.
Helt och hållet kunde dock icke inom den östsyrisk-persiska kyrkan alla efterverk-
ningar af densamma hållas fjärran. De gifva sig till känna i de talrika öfversättning-
arne af grekiska verk till syriska liksom äfven i förbindelsen med den ledande
teologiska skolan i Antiochia. Att man i Konstantinopel började förfölja nestoria-
nerna, bidrog att befästa deras ställning i Persien - de funno här en fristad, hvar-
ifrån de sedan bedrefvo en mycket framgångsrik mission i Centralasien och Kina.
Att Irans andliga lif icke saknade själfständig kraft, visar sig i manicheismen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:43 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free