Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
hvilken midt i en aristokratisk, öfverförfmad kultur med nervös öfverretning känner
sin ofrånkomliga ställning som proletär och bristen på kultur i sina personliga och
husliga förhållanden. Han gör ett plötsligt språng och angriper det bestående på
dess mest prisade område, ett, hvars ypperlighet ej ens den radikalaste bland
oppositionella tänkare vågat betvifla, nämligen det samlade resultatet af konsten och
vetenskapen — d. v. s. kulturen. Han går vidare, och med en befriande objektivitet
afböjer han hvarje möjlighet att försona denna med orätt mångbeprisade
bildningskultur med den brutalt behandlade, vanställda naturligheten och att föra den tillbaka
dit för att grunda den därpå. Men nu visar sig det sällsamma: for denna afsägelse,
detta motstånd väckes plötsligt hågen hos
en stor bråkdel af hvad Frankrike har af
smak och behag, sirlighet och uppfostran
— från de borgerliga element, som redan
länge börjat hetsas upp, anda långt upp
i blaserade aristokratiska kretsar, som
öfverlefvat sig själfva; af lust för det
pikanta tager man den mångomtalade boken
i hand, och man lägger den ifrån sig
under starka intryck af nya tankar eller
med hänförda beslut. Sa vinner den
rousseauska formel terräng, som ur hans
mest personliga oppositionella instinkter
luttrats och höjts till summan af hans
logiska tänkande: återgång till naturen.
Ar 1755 utkom hans afhandling Discours
sur lorigine et les fondements de tinégalité
parmi les hommes. Hans åsikt ar, att de
sins emellan jämlika naturmänniskornas
ursprungliga tillstånd ingalunda, som
man hittills antagit, blef förbättradt utan
uteslutande försämradtgenom uppkomsten
af stat och egendom, något som bäst
bevisas däraf, att just ursprungligheten, det
primitiva, gått förloradt. Redan nu fattar
Rousseau naturtillståndet som
själfända-mål, som idealet. Människornas gamla
dröm om paradiset och om guldåldern
har an en gång på grund af
förhållandenas alltmer ökade komplicering blifvit
lefvande och finner sin medvetne profet
i denne drömmare. Detta ar egentligen
allt. Vetenskapliga studier ar hvad som
minst af allt ligger bakom framställningen. Hittills hade man hvarken etnografiskt
undersökt naturfolken eller ur allmännare synpunkter med etnologiens och
historiens metodiska hjälpmedel studerat naturtillståndet i och för sig. Okontrollerade,
romantiserade, sväfvande föreställningar om Kanadas indianer — det var allt hvad
man hade. Man anade ej, hur hårda, hur fyllda af gräsligheter människosläktets
första tider voro och hur sakta det gick att öfvervinna alla fasor, och an sa länge kom
man ej att göra sig en föreställning därom. Medan man i Frankrike dels i fantasirik
hänförelse, dels med fröjd och gamman öfverlemnade sig åt de nya natur- och
herdeidyllerna, hvilka erhålla sin filosofiska bekräftelse af Rousseau, och medan Voltaire
på visst sätt i polemiskt syfte uppställde den omvända satsen om ett i
mänsklighetens historia fortgående framåtskridande, sa blef det tysk historia och filosofi
förbehållet att på ett tillförlitligt sätt visa, hvilken väg »människosläktets uppfostran»
i verkligheten gått. Alla grundväsentliga misstag hindra dock ej af handlingens
författare att i en mängd enskilda punkter och genom träffande anmärkningar ådagalägga
den större sundheten hos enkla förhållanden i jämförelse med hvad man såg inom
Titelblad till J. J. Rousseaus Heloise.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
