- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
646

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

646 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
slädes kunde bataljonerna motstå sin forne afgud. Han ryckte allt med sig och
närmade sig hufvudstaden. Natten mellan den 19 och 20 mars flydde konungen.
Följande afton stannade en postvagn på Tuileriernas gård, en resande i grå
öfverrock steg ur, af de församlade officerarne hälsad med ursinniga jubelrop. Ödets
man var åter på platsen for sin bestämmelse, utan att ett skott lossats. Det var på
hans sons födelsedag.
Redan samma natt utnämnde Napoleon en ministär. Davout blef krigsminister,
Carnot inrikesminister, Caulaincourt utrikesminister. Men snart visade det sig, att
framgången visserligen varit exempellös, men att Frankrike dock var vida lättare att
vinna an att behålla. Både inifrån och utifrån hotade faror. Despotism var
kejsardömets väsen, men däremot reagerade massornas revolutionära kraf och de högre
klassernas frisinnade åsikter. Oinskränkt härskare kunde Napoleon ej vara, en
diktator, stödd på massan, ville han ej vara, hvad som återstod honom var att
spela den urvattnade rollen af en konstitutionell furste, men den passade honom ej.
Den egentliga faran nalkades emellertid från ett annat hall. Ännu var Europa
samladt i Wien, ännu höll det vid Frankrikes gränser starka härar i krigsberedskap;
nyss oenigt, kände det plötsligt behofvet af att bilägga tvisterna och sammansluta sig
mot fredsstöraren. Redan den 13 mars förklarade kongressen Bonaparte i akt, och
den 25 mars undertecknade de fyra stormakterna ett förbundsfördrag, enligt hvilket
hvar och en lofvade utrusta 150,000 man och ej nedlägga vapnen, innan den
gemensamme fienden oskadliggjorts. De öfriga staterna biträdde förbundet. Hela Europa
förklarade sig mot corsicanen. Detta betydde ett förnyande af kriget och
sannolikheten af en ny ockupation af Frankrike. Här var emellertid fred folkets lifligaste
önskan, och den allmänna meningen började därför vända sig mot upphofsmannen
till den hotande landsolyckan. Napoleons vedersakare reste hufvudet,
statsobligationerna föllo till 51 %, det finansiella läget försämrades synbarligen, pressen
begagnade sin frihet till att klandra och angripa, och högt ljöd ropet på en
representation. I sin förlägenhet lät kejsaren Benjamin Constant utarbeta en frisinnad
författning efter mönstret af den kungliga kartan. Men förvirrningen fortfor: för
somliga gick den för långt, for andra var den ej nog. Genom folkomröstning blef den
emellertid antagen, och den l juni blef den med äkta napoleonsk pomp promulgerad
vid ett »majfält». Likväl stod kejsarens sak illa. Valen till kammaren utföllo
ogynnsamt. Ända från början uppträdde denna motspänstigt och lidelsefullt, och därigenom
försvagades den hotade regeringen ytterligare. Napoleon kände sina kroppsliga
krafter nedsatta, han led af sömnlöshet.
Hvad som åter gjorde honom stark var hären. Tanken på det förestående kriget
åstadkom an en gång en stor, fosterländsk rörelse, framför allt inom de lägre
klasserna. Rekryter och frivilliga skyndade till fanorna, massor af skänker strömmade
in. Natten mellan den 11 och 12 juni lemnade Napoleon Paris och begaf sig till
arméen. Besegrade han den yttre fienden, sa blef han också herre öfver den inre;
besegrades han, sa var hans fall säkert. Med stor snabbhet och ojämförlig
skicklighet hade Davout lyckats få på benen en truppstyrka, inom hvilken linietrupperna
den l juni uppgingo till 284,000 man och reserven till 222,000. Kärnan utgjordes
af nordarmeen, som räknade 123,000 man under befäl af kejsaren själf. Fulla af
eld och hänförelse följde soldater och truppofficerare sin afgudade krigsherre, mindre
pålitliga visade sig generalerna, och — framför allt — Napoleon själf var ej
densamme; sin genialitet egde han kvar men ej sin viljekraft, ej sitt obetingade
själf-förtroende. Hans olycka ville, att två härar, hvardera nästan lika stark som hans
egen och anförda af de yppersta fältherrar, gingo emot honom. I nordvästra Belgien
stod den obesegrade lord Wellington med engelsmän, tyskar, holländare och belgier,
medan sydöstra Belgien skyddades af en preussisk här under Bliicher med Gneisenau
som generalstabschef. Wellingtons här uppgick till 93,000 man, Bluchers till 125,000
— visserligen till stor del bestående af unga soldater och föga öfvadt landtvärn.
Genom sin härs duglighet var Napoleon öfverlägsen sina motståndare var för sig,
men förenade kunde dessa vara säkra om seger. För kejsaren gällde det därför att
slå dem bagge, innan de förenat sig, och nå målet genom öfverraskning. Till en
början lyckades han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:49 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0668.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free