Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Tyskland och Schweiz till 1840; England till periodens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11. Tyskland och Schweiz till 1840; England till periodens slut.
I Tyskland gaf februarirevolutionen uppslag till genomförande af reformer, om
hvilka man redan förut kämpat i de särskilda staterna. De legitimistiska
regering-arne hade måst finna sig i att den illa kände hertig Karl af Braunschweig blef
för-drifven och landet erhöll en liberal författning. Efter oroligheter i Leipzig och
Dresden tog äfven konungariket Sachsen ett steg i konstitutionell riktning, och likaså
ledde de revolutionära rörelserna i Kur-Hessen till införandet af en fri författning. År
1833 infördes en författning äfven i det aristokratiska Hannover. Men den häraf följande
tillväxten i de ofrälse klassernas inflytande framkallade gifvetvis den privilegierade
adelns motstånd, och detta försvårade reformens fortgång. Liksom Mecklenburg hade
Preussen äfven nu ställt sig lika afvisande emot den konstitutionella utvecklingen som
emot den nationella rörelsen. Den bekväma anslutningen till Österrike kom den
preussiska regeringen till och med att försumma en möjlighet att under samverkan
med Bayern bringa Tysklands försvarsväsen under Preussens inflytande. En stark
eggelse till ett sådant steg framåt hade legat i den genom franska regeringens
(Thi-ers’) krigiska hållning väckta farhågan för att än en gång se det revolutionära
Frankrike vid Rhen som förkämpe för demokratiska omhvälfningar. Om
Österrikes politik alltjämt gick utanför, Preussens emot Tysklands intresse, hvad stod då
åter för de otåliga fosterlandsvännerna annat än att på folkfester utveckla de
förmenta gamla riksfärgerna svart, rödt och gult eller på sin höjd väcka förslag på
landtdagen om inkallandet af en tysk nationalrepresentation till förbundsdagen. I
själfva verket var behofvet af att författningsmässigt betrygga de individuella fri och
rättigheterna på den tiden vida starkare än offervillig nationalkänsla. Redan att yrka
återställandet af tysk enhet genom det preussiska konungadömet som ett
historiskt postulat var något oerhördt. Att taga sådana mål i ögonsikte vågade endast
enstaka vidsynta män, såsom den hannoveranska författningens upphofsman
professor Dahlmann i Göttingen och den holländske generalen Friedrich von Gagern, en man
af tysk adel. Ännu stod man i Sydtyskland i många afseenden oförstående och
osympatisk gentemot det preussiska statsväsendet, och då Preussen sällan gjorde
något bruk af de kraftresurser, som det kunde utveckla i Tyskland, vande man sig att
öfver hufvud ej alls tro på deras förefintlighet. Detta faktum motbevisas icke
genom den stora tullföreningens oväntade landvinningar. Sedan Kur-Hessen (1832)
anslutit sig till det preussisk-darmstadtska tullförbundet, hade inom några år genom
anslutning af Bayern, Wurttemberg och Sachsen äfvensom Västtyskland och Thuringen
bildats den preussisk-tyska tullföreningen, som sammanförde en 24 millioner till
ett handels- och näringsområde. Denna materiella lifsgemenskap för större delen af
Tyskland utanför Österrike har genom framhäfvandet och befrämjandet af
gemensamma intressen äfven gentemot utlandet visat sig utöfver sin uppgift som ett
medel för fosterlandets naturliga tillväxt, såsom det äfven förutsagts af den högt
förtjente preussiske finansministern von Motz. Men dess nationella betydelse
reducerades dock genom uteblifvandet af de i en särskild tullförening samlade
Nord-sjölanden, hvilka Preussen måste i politiskt hänseende räkna till sin intressesfär.
Endast afslutad på viss tid och på uppsägning, kom tullföreningen först då
att ådagalägga förmåga att i vidare kretsar verka i nationell riktning, när dynastisk
afundsjuka gentemot Preussen hotade att i strid med folkets påtagliga intresse
spränga sönder den. Förståelse och understöd rönte saken endast här och där
bland småstaternas hithörande ämbetsmannakretsar.
I och för sig voro tullföreningens medlemmar ingalunda stämda för att biträda
några preussiska yrkanden på öfverenskommelse om närmare politiska relationer
inom det bestående förbundet. Trots redan omnämnd eftergifvenhet för folkets
önskningar saknades dock i de konstitutionella staterna insikt om att det bästa
skyddsmedlet mot omstörtningar var att omsorgsfullt afhjälpa rådande missförhållanden.
Endast i materiellt hänseende uträttades mycket nästan öfverallt. Liberalernas omogenhet
och motspänstighet arbetade också den af Metternich sedan 1831 ånyo påyrkade reak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
