- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
279

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Den nya eran i Preussen och Österrike.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN NYA ERAN I PREUSSEN OCH ÖSTERRIKE.

279

storm af ovilja i Preussen och i det öfriga Tyskland. Liberalerna sågo i honom
endast det gamla systemets loftalare, nationalisterna endast Napoleons släpbärare,
därför att han ej delat den allmänna preussiska antipatien mot ett eventuellt
förbund med Frankrike. Men hvarken hans landsmäns hat eller de europeiska hofvens
misstro, hvarken landtdagens hotfulla erinran om ministeransvarigheten eller
fruktan för de faror, som kunde hota tronen, förmådde rubba honom från hans
grundsatser; äfven den häftigaste parlamentariska korseld förmådde icke ett ögonblick
bringa honom ur fattningen. Napoleon hade vid afskedet varnat honom för
Polignacs öde. Men Bismarck blef aldrig en partiminister, aldrig en blind
målsman för konservativa intressen utan alltid, såsom han själf kallade sig, den
»konstitutionellt (ståndisch)
liberale» försvararen
af kronans rättigheter,
hvilkas fiender han
hänsynslöst
bekämpade, vare sig de stodo
på höger eller vänster
sida.

Då vid tiden för
Bismarcks inträde i
regeringen
härreformen och kronans rätt
i budgetfrågor
hård-nackadt anfäktades af
det liberala partiet,
förklarade
ministerpresidenten, stödjande
sig på herrehusets
instämmande, att
regeringen var skyldig att
hålla
statshushållningen vid makt, om det
icke ginge på annat
sätt, äfven utan den
i författningen
bestämda medverkan af folk-

representationen.
Därmed var bandet
mellan regering och
representation afskuret.
Att Bismarck hade
orätt, låg i öppen dag,
och det oaktadt
skulle han hafva funnit
många försvarare i
Preussen, i synnerhet
inom det
gammalliberala partiet, om det
hade varit honom
till-låtet att yppa de
yttersta målen för sina
åtgöranden. Hvad
oppositionsmännen och
äfven de opartiska
åskådarne ansågo
endast för en strid
mellan borgarvälde och
junkervälde, hade en
långt djupare
betydelse. Preussens
ställning i Tyskland och
Europa var förlorad,

om det ej erhöll de reala maktmedlen. Det i Frankfurt så mycket bespottade
»diplomatiska dibarnet» hade flitigt och »med en naturforskares lugn> studerat
sina kolleger och deras politiska grundsatser och samt och synnerligen funnit dem
för lätta. Han hade lärt sig hata den österrikiska politikens syften och medel och
förakta »småstateriets» elände. Han hade kommit till den öfvertygelsen, att hela
förbundsförfattningen, såsom han en gång skref, var ett lyte, som förr eller senare
måste botas ferro et igni (med eld och järn).

I Bismarcks bana se vi i det följande som i en brännspegel den betydelsefulla
världshistoriska processen af Tysklands nydaning koncentrerad. Han uppställde för
den preussiska staten uppgiften att blifva den tyska nationalitetens medel- och
kärnpunkt, och han eftersträfvade detta mål icke med en fanatikers våldsamhet utan
alltid med klokt bedömande af nödvändighetens tvång och af de för ögonblicket
verkande krafternas styrka. Han allena var mannen att bringa till historisk
verklighet tanken, att Preussen hade att utföra missionen af en tysk nationalstat. Trots
all människokännedom och uppfinningsförmåga, oförskräckthet och hänsynslöshet
skulle lösningen emellertid ej blifvit möjlig för honom, därest icke konung Wilhelm
i obegränsad uppskattning af sin tjenares genialiska individualitet med en i
världshistorien enastående själfförnekelse stått vid hans sida snarare som tjenstaktig vän
än som härskare. Monark och minister sträfvade ju till samma mål. Redan vid
sin tronbestigning hade Wilhelm I förklarat: »Mina plikter mot Preussen samman-

Krigsministern general Albrecht von Roon.

Handteckning af Ad. v. Menzel. Med samtycke af
konstförlaget E. A. Seemann i Leipzig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free