Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET. 409
söka i hänsynen därtill, att Österrike var en af de inflytelserikaste katolska
stormakterna, hvars tjenster kurian alltid kunde komma i behof af; för öfrigt visste
påfven, förmodligen genom meddelanden af kejsaren själf, att Frans Josef, som
personligen alltid mera lutade åt klerikala än liberala åskådningar, ingalunda
sympatiserade med sina ministrars åtgöranden, ehuru han af hänsyn till ögonblickets
parlamentariska situation måste undvika en konflikt med dem. Huru som helst har
kurians afvaktande politik här visat sig som den enda riktiga; efter ett par år var
den liberala strömningen förbi, och trots kyrkolagarne förblef Österrike i sina
grunddrag en katolsk stat, inom hvilken de andlige bibehöllo sitt gamla inflytande.
Till slut vände regeringen äfven sin uppmärksamhet till landets ekonomiska
höjande. Härvid kommo i första rummet reformen af skatteväsendet, inköpet af
järnvägarne för statens räkning och förändringarne i tulltariffen. När det gällde
tullfrågan, kommo äfven här industriidkarnes kraf på ökadt skydd för inhemska
produkter i strid med det liberala partiets teoretiska öfvertygelser, och först småningom
blefvo dess principiella betänkligheter öfvervunna genom hänsynen till det faktiska
nationalekonomiska läget; år 1877 var flertalet af underhuset vunnet för
skyddstull.
Cisleithaniens förhållande till Ungern blef alltmer inveckladt. Här fanns det ett
parti, som sträfvade efter Ungerns lösryckande ur monarkien under samtidigt
genomförande af ett strängt parlamentariskt regeringssätt; dess förkämpe var
ministerpresidenten Tisza. Detta parti var vid rodret, när 1867 års uppgörelse 1877 måste
förnyas, och tänkte begagna Underhandlingarne därom till att förbättra Ungerns
ekonomiska ställning. Tisza uppsade tull- och handelsförbundet med Cisleithanien och
gjorde dess förnyelse beroende af de öfriga ungerska fordringarnes beviljande; till
följd däraf kunde uppgörelsen icke förnyas i tid och kom först 1878 till stånd.
Ung-rarne utverkade åtskilliga medgifvanden i fråga om förvaltningen af den gemensamma
banken och vid tulltariffens fastställande; kvoten blef densamma som 1867, och
tull-och handelsförbundet förnyades på tio år.
Redan under dessa förhandlingar hade endräkten mellan de olika grupperna inom
författningspartiet flere gånger varit starkt i fara och därmed äfven den liberala
regeringens fortbestånd ifrågasatt. Då redan länge en skarp motsats bestått mellan
kejsarens personliga åskådning och flertalets önskningar i kyrkliga och militära frågor,
så måste ministärens ställning blifva ohållbar, så snart den förlorade sitt säkra
parlamentariska ryggstöd. Men till en fullständig upplösning af majoriteten och i
sammanhang därmed till ett nytt omslag i Österrikes historia kom det först genom det
ryskturkiska krigets förlopp och den bosniska frågan.
Konungariket Italien hade först genom de stora mellaneuropeiska krigen blifvit
ett afslutadt faktum; 1866 hade det vunnit Venedig, 1870 Rom, den naturliga
hufvudstaden. Den sardinska statens författning från år 1848, som gaf underhuset den
afgörande ställningen i statslifvet och gjorde rösträtten beroende af en census och af
förmågan att läsa och skrifva, hade öfverförts på hela Italien och gaf i förbindelse
med rikets revolutionära uppkomst konungadömet i förväg en tämligen beroende
ställning; för öfrigt rådde, särskildt i Södern, en stark republikansk strömning. De
materiella fördelar landet vann af sitt enande lågo framför allt i grundandet af en
likformig förvaltning och i uppkomsten af ett stort enhetligt näringsområde.
Tullgränserna mellan de olika landsdelarne försvunno, järnvägsnätet inköptes af staten,
hvarefter det kunde planmässigt utvidgas och äfven utsträcktes till Syditalien, som
dittills nästan fullständigt saknat detta moderna samfärdsmedel. Om dessa reformer
icke omedelbart åtföljdes af motsvarande framsteg, så berodde detta till en del på
befolkningens otillräckliga utbildning för modern industriell verksamhet, men delvis
äfven af bristen på metaller och kol; att dessa båda grundförutsättningar för den
moderna industrien måste hemtas från utlandet, fördyrade naturligtvis varornas
tillverkningskostnad och minskade förmågan att konkurrera på världsmarknaden. För
öfrigt nedtyngdes det unga konungariket från början af en tung skuldbörda, som dels
Världshistoria VI. 52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
