Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den tyska kolonialmaktens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VARLDSSTATSSYSTEM.
råd den honom erbjudna styrelsen öfver Östrumilien, ehuru detta visserligen innebar
ett öppet brott mot bestämmelserna i Berlin 1878.
Dessa tilldragelser uppväckte den lifligaste harm i Petersburg. Här hade man
önskat och befordrat Östrumiliens inkorporering, så länge man trodde sig hafva en
lydig vasall i den bulgariske fursten, men efter Alexanders förändrade uppträdande
sökte man förhindra den. Tsaren anbefallde genast sitt sändebud i Konstantinopel
att drifva sultanen till väpnadt ingripande. Abdul-hamid synes en längre tid hafva
tvekat, men det lyckades det engelska inflytandet att hålla honom tillbaka från hvarje
kraftåtgärd. Ty om än revolutionen i Filippopel, så vidt man vet, icke direkt bragts
till utbrott under engelskt inflytande, så lät dock den engelska regeringen efter dess
framgång det goda tillfället ej gå sig ur händerna att här bereda Ryssland
svårigheter. På Rysslands yrkande sammanträdde Berlinfördragets signatärmakter till en
konferens i Konstantinopel, men här hindrade England hvarje genomgripande beslut,
och det var dess verk, att makterna stannade vid att visserligen protestera mot
fördragsbrottet men på samma gång råda sultanen till fred. Men framför allt sökte
England göra det klart för denne, att Balkanstaternas stärkande bättre än allt annat
skulle täcka honom mot ett nytt ryskt anfall.
Så tycktes allt på väg att aflöpa i fred, då en oväntad sak kom emellan.
Bulgariens förstorande oroade serberna, och denna strömning blef så stark i landet, att
konung Milan förklarade Bulgarien krig. Likaså visade grekerna benägenhet att
kasta sig öfver Turkiet för att framtvinga en förmånlig gränsreglering i norr.
Grekerna höllos väl i schack genom stormakternas energiska hotelser, men serberna
gingo till anfall, i hopp att den bulgariska hären efter de ryska officerarnes
hemkallande ej mer skulle kunna göra något motstånd. Men denna beräkning befanns
fullständigt ogrundad. Bulgarerna slogos med den största tapperhet, drefvo serberna
tillbaka från gränsstaden Slivnitsa, förföljde dem in på deras eget område och
eröfrade Pirot. Men då de ville tränga längre åt norr, nödgades de genom Österrikes
hotande inblandning att sluta stillestånd. Återigen var det England, som gjorde sitt
inflytande gällande för att åstadkomma ett vänskapligt biläggande af stridigheterna,
och våren 1886 lyckades det verkligen bringa till stånd fred mellan Serbien och
Bulgarien. Båda staterna behöllo sina förutvarande gränser och afstodo från
krigsskadeersättning. Äfven sultanen förmåddes till eftergift, på så sätt att han utnämnde
furst Alexander till guvernör öfver Östrumilien och därigenom faktiskt erkände de
båda bulgariska områdenas förening. Ryssland hade återigen i Balkanförvecklingarne
dragit det kortare strået gentemot England, och tsarens förbittring yppade sig
därigenom, att han med all ifver påskyndade fullbordandet af den strategiska järnvägen
till Merv och i strid mot 1878 års Berlinfördrag lät inrätta Batum vid Svarta hafvet
till en stark krigshamn. När England protesterade häremot, svarade han, att han
icke längre kunde anse Berlinfördraget bindande, sedan man tillåtit dess brytande
genom Bulgarien.
Framför allt riktade sig dock tsarens vrede mot furst Alexander; upprepade
gånger anordnade ryssarne hemliga anslag mot fursten, ehuru de slogo fel. Till sist
lyckades de vinna för sig några missnöjda bulgariska officerare. Med dessas tillhjälp
lyckades de den 21 augusti 1886 öfverfalla Alexander i hans palats, sedan de trogna
trupperna under falsk förevändning aflägsnats från hufvudstaden, och tvinga honom
att underskrifva sin afsägelse. Han blef sedan under natten bortförd från Sofia och
fördes på sidovägar till Donau, där ett ryskt skepp låg färdigt att mottaga honom;
detta satte honom sedan i land på ryskt område, i Reni. Sedan han här fasthållits
ännu några dagar, gaf tsaren honom frihet att afresa, dock endast i nordlig riktning,
icke söderut. På omväg öfver Ungern anlände fursten efter ungefär en veckas
frånvaro åter till sitt land.
Här hade de ryska agenterna under tiden gjort fruktlösa försök att skrämma det
nationella partiet och återställa det ryska tvångsväldet. Den af dem inrättade
provisoriska regeringen blef tvungen att afgå, och en deputation från sobranjen reste
fursten till mötes för att förmå honom att återvända till landet. Alexander mottogs med
det största jubel, när han inträffade i Sofia. Men han kom ej mer som en fri man.
På vägen hade han i sina bulgariska ministrars frånvaro låtit förmå sig af den ryske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
