Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 1. Till läran om i-omljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den här anförda exempelsamlingen är ingalunda uttömmande
men, såsom jag förmodar, ändock tillräckligt stor för att vara
bevisande i frågan. I alla de citerade formerna synes mig den
omljudda vokalens höga ålder vara höjd öfver alt tvifvel, utom
möjligen i feri, méli, grevi, ge|i, skevi, som kunde tänkas hafva
fått sin omljudda vokal genom analogi från dr*e*git, t*e*kit o. d.
I öfriga fall vederlägges ett försök att förklara omljudet vara från
yngre tid redan genom ett påpekande af det förhållandet, att
uti en och samma dialekt fun’n’i, sprun’n’i stå vid sidan af
byn’n’i, syn’n’i o. d. Således tvinga oss dessa former att
tillskrifva redan fornspråket dubbelformer funninn : fynninn o. s. v.,
stående till hvarandra i samma förhållande som de faktiskt
befintliga morginn: myrginn o. d.
Til samma resultat kommer man på grund af de omljudda
participformer, som förekomma i Sverges – åtminstone i fråga
om böjningen – ålderdomligaste dialekt, Dalmålet. Följande
exempel, som under något skiftande former förekomma inom
Dalmålets vidsträkta område, uppför jag här under den form de
äga i byn Åsen (jfr. Sv. Landsm. IV, l ff.): ferið (isl. farit),
grevið (grafit), medið[1] (malit), stendéð (fsv. standit; i Mora och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
