Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen)
- - Exkurs om öfvergången v > gh
- - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
siug (Rydq. II, 559) väl uppkommit af *siuw, d. v. s. det
okontraherade *siuu (jfr. ofvan s. 156 ff.). – Det urgerm. *ainálifōn,
svagt fem. (se Leffler, Tidskr. f. Fil., N. R. IV, 285 f.) skulle
på nordiskt område ljudlagsenligt böjas *ellifa: *élli(w)u; isl.
ellifu, fsv. ællivu hafva i den senare formen återinfört f från den
förra; andra nordiska diall. hafva däremot genom en kompromiss
mellan både formerna skapat en böjning *élli(u)fa: *elliufu, som
återfinnes i fsv., ælliuvu samt i åtminstone en norsk dialekt
(Værdalen) under formen oljov.
*
2. Till läran om brytningen.
I. Hvilken är den vokal, som undergått brytning i fsv.
biug l. biog, stiugger, tiugga, nysv. njugg och sv. dial. skjugger
skygg[1]? Härpå torde man i allmänhet vara benägen att afge
det svaret, att det är i, som brutits[2], en åsikt som kan tyckas
tillräckligt motiverad genom en hänvisning på isl. bygg, styggr,
tyggva, som ju uppvisa v-omljud af i. Icke desto mindre kan
denna mening, som jag också själf förr hyst (se Sv. Landsm.
I, 738), knappast vara riktig. Jag tror nu, att den vokal,
som i fsv. brutits fore gg, är e, och jag stöder denna min åsikt
hufvudsakligen på följande grunder:
1. Uppkomsten af gg fore w (hvarom senast Kluge i
Beiträge zur Geschichte der germ. Konj. s. 127 ff.), som här
föreligger uti rotstafvelserna beuw-, steuw-, teuw-, hneuw-, är att
förlägga till det urnordiska språkets allra älsta tider, om man
också icke med Müllenhoff, Scherer, Zimmer m. fl. vill göra den
ännu äldre, i det man förlägger den till en östgermansk
(gotisk-nordisk) språkperiod, som till sin existens är minst sagdt
tvifvelaktig. I alla händelser är utan tvifvel gg äldre än öfvergången
[1] Se Schagerströms afhandling om Vätömålet i Uppland (Sv. Landsm. II, 4, s. 7).
[2] Så framställes också saken af Leffler i afhandlingen Om v-omljudet s. 62.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:15:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/anf/1883/0168.html
