Arkiv for/för nordisk filologi / Første Bind. 1883 / 296 (1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om ordet hustru (Adolf Noreen)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	Mitt påstående är: 1) f försvinner midt emellan tvänne konsonanter, oberoende af om dessa äro s och r eller några andra; 2) t inskjutes mellan s och r, oberoende af om f eller någon annan eller ock alls ingen konsonant bortfallit dem emellan. Slutsats: f har icke öfvergått till t, men väl står ett t på den plats, där förr ett f stod.
3.	Hr S. anser (s. 204), att ett husru borde snarare utveckla sig till hussu än till hustru, och såsom stöd för denna åsikt anför han uppkomsten af gen. pl. loussa ur *lousra o. d. Denna uppfattning beror på okunnighet om eller glömska af följande två nordiska ljudlagar:
	a)	s + R (urgermanskt z, urnordiskt J^) assimileras till ss, t. ex. nom. sg. iss af *is(a)R, pres. less af *les(i)R, gen. sg. f. ýmissar af *ymis(e)RaR, gen. pl. loussa af *lous(e)Ra; biformerna med -sr-, t. ex. vísrar, frjálsre, lousra äro yngre analogibildningar efter góðrar, réttre, spakra o. d.

b) s + r (urgerm, r, urnord. ft) blir sir, en ljudlag som
gäller för såväl urgermansk tid som inom nordiska språk, t. ex.
isl. strcföinn af urgerm. *srðinoz (1. *sr§onoz, yngre *stntö-,
*strdð-), strgumr af urgerm. *sraumoz, stormr af urgerm.
* srmoz, Qustr af urgerm. *ausroz (Ht. auszra), nom. pl.
systr af urgerm. *svisriz\ från yngre tid ha vi t. ex. uti
isl.: hustru af hus(f}ru, kstrtör af *Äs(f)rtör (se Hoffory,
Arkiv I, 38 ff.), Astraðr af AsmSr; uti fsv.: Saestridh för
*Se8S-frför (se Lundgren, Spår af hednisk tro ock kult i
fornsvenska personnamn, s. 24), Astrifer eller Æstrifer
(Lundgren anf. st. s. 23), hustru för husfru samt uti
forngutniskan hustroya för *husfroyja (isl. husfreyja] se C.
Säve, Gutniska urkunder s. 40, 52; denna märkliga form
hade jag förbisett, då jag skref min artikel i Tidskr. f. Fil.);
i fornd. hustru, Sestrith; i sv. diall. lyster af lyss-r = isl.
lyss -f" åny° tillagd pluraländelse (se Fr. Widmark, Bidrag
till kännedomen om Yesterbottens landskapsmål, Sthlm. 1863,
s, 15). Denna inskjutning af t i förbindelsen sr har sin
fullständiga analogi i den uti vissa fornnorska handskrifter
förekommande utvecklingen af si, sn till stl, stn, t. ex.
Äst-lákr, Åstleifr, stnua, stnjor, stnøggr, Igustn, njostn, reistn
m. m. (jfr. Cleasby-Vigf. 508, 2).

4. Den förutsatta öfvergången från f till t, som Hoffory med skäl
kallat ,,ubegribelig", söker Hr S. göra antaglig genom att
förklara den till sitt väsen vara ,,på en gäng en heterogen
dissi-milasjon og en homorgan assimilasjon". Utan att vilja bestrida
den fonetiska möjligheten af en dylik procedur, hvilken dock
synes mig böra sönderfalla i två till tiden skilda företeelser,
vågar jag dock påstå, att så länge Hr S. på intet sätt gittat
med säkra analogier styrka möjligheten däraf, kan den icke göra

, -.’. -’t""’’’" \

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>