Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
lunda för 1. sing. uti emk och därmed jemförliga ord en
reflexivbild-ning med formell singularis, i motsats till bjô^umk och dyl. med
for-msll plural, hvilken senare form till äfventyrs vore väld, när det till
stammen fogade k blefve hårdt för uttalet.
Närmast i tidsföljden efter Rydqvist framställer Hey ne1 en ny
förklaring af den norröna medialformen. Icke genom flexion, utan
genom inclination af pr ön. mik, Sik, OSS, har fornnordiskan, säger
han, på oorganiskt sätt utbildat ett ursprungligt reflexivum, som senare
erhöll medial betydelse. Till en början fans reflexivet endast i 1.
och 3. personen af begge numeri och bildades så, att mik
förkortades till mk, sik till sk, oss till z, och vidhängdes verbalformen. Att
en hög ålder bör tillskrifvas denna oorganiska medialform, finner
Heyne genom den omständigheten, att emellan -mk i 1. sing. præs.
och verbalstammen språket här bevarat karaktervocalen u (stundom
"försvagad" till 0), hvilken äfven fornhögtyskan och fornsaxiskan ännu
bevara såsom första försvagning af det ursprungliga «, under det att
fornnordiskan annars förtunnade detta a till l och slutligen helt och
hållet bortkastade det. Så uppstå formerna 1. sing. loto-mk2, 1.
plur. l&tum-z\ vidare, förmodligen i analogi härmed, létomk, létumz
0. s. v. Senare ersattes -umk i 1. sing. af sk, som intränger i både
1. och 2. pers., så att -sk (st, zt, s) slutligen fogas till alla
verbalformer för åstadkommande af ett medium.
Hvad 1. sing. på -umk beträffar, synes Lyngby3 i det
väsentliga hafva samma åsigt om dess tillkomst som Heyne. Då Lyngby
endast i förbigående vidrör frågan om medialbildningen, var det icke
skäl för honom att erinra om Heynes mening; mycket möjligt är det
ju äfven, att Lyngby af sig sjelf kommit till samma uppfattning. Med
afseende på det förhållandet, att gotiskt slutljudande a i flere fall
motsvaras i norrönan af ett (sedermera bortfallet) w, hvilket verkar
omljud, anmärker Lyngby såsom en afvikelse, att got. qifa (1. sing.)
svarar mot fornnord. kvéíí, skýt med z-omljud, hvilket sistnämnda väl
inträngt från 2. och 3. sing.; den ursprungliga formen anser Lyngby
må hända ligga till grund för bjoåu-mk, så att *bjobu motsvarar got.
biuda. Samma förklaring är, utan åberopande af någon föregångare,
antydd af Blomberg4 och af Heinz el5, äfvensom af .Paul6, och
synes sålunda från flere håll hafva rönt godkännande.
Mot denna uppfattning har Wimmer7 med stor skärpa uttalat
sig och uppvisat de brister, som vidlåda det förklaringssätt, hvilket
utan någon egentlig motivering endast i förbigående blifvit antydt af
1 Jfr. Laut- und Flexionslehre der altgerm. Sprachstämme (Paderborn
1862), § 85.
2 Det olyckligt valda exemplet finnes naturligtvis icke i literaturen, utan
är bildadt af Heyne sjelf.
3 Jfr. TidsJcr. for Philologi og PodagogiJc VI 21 (Kbhvn. 1865).
4 Bidrag till Germaniska omljudsläran (Upsala 1865), sid. 67.
5 Die Endsilben der Altnord. Sprache (Wien 1877), sid. 34.
« Uti Beitr. mr Gesch. d. deut. Spr. VI 176 (Halle 1879).
~ Det phitol-hist. Samf. Mindeskrift (Kbhvn. 1849), sidd. 188 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
