Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nordiska språkens nasalerade vokaler (A. Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Jag förmodar därför, att þritaunta är att läsa frettaunda och
representerar ett urnordiskt *~tähundö1, got. *-téhundo, in. -da, som
bör hafva förekommit vid sidan af got. taihunda1, lika väl som
got. taihun-téhund faktiskt växlar med -taihund2.
2. Omedelbart efter nasal uppträder visserligen nasalvokal
uti det enda exemplet -maþR (-ma5r). Men att det icke kan
vara den föregående nasalen, som hos vokalen verkat nasaliteten,
till isl. réð (fsv. ræp) såsom fsv. let (*leit): isl. Ut (fsv. læt), fsv. gret
(*greit): isl. gret (fsv. græt), fsv. het (*heit): isl. hét (fsv. hæt}\ samma
preteritibildning - om hvilken mera vid annat tillfälle - uppträder i
isl. sveip af sveipa liksom fsv. het (*heit) af heta (isl. heita); kanske
Cod. AM. 677, 4:° kit, Cod. AM. 291, 4:° heit, reið, leit m. m. också
höra hit. péa är isl. pjá underkufva, reið péa perifrastiskt preteritum.
AuriJcR är *Auð-ríJcR, ags. Eádric, fht. Audricus, Otrih m. m.
(Förste-mann I, 175), här kanske användt som appellativ. Strantu i 4:de
versraden blir på detta sätt väl en ack. sg. med osynkoperadt u (liksom i sunu,
karUR, där dock rotstafvelsen är kort, hvilket kanske fördröjt
synkopen; jfr Sölvesborgsstenens a S m U t jämte sunu) och objekt till péa.
1 Med suffixafljudet -and-, -ind-; jfr fht. zehan, zehin och i allmänhet
om detta suffixafljud Altisl. gr. § 167, 3, d. Från urnord. *-tähanda
utgå de yngre nordiska formerna på -tände (i 13-16); -tjánde (i 17-20;
äfven på svensk botten, se min ordlista öfver dalmålet) är urnord.
*-tehanda; det sällsynta fsv. prættundi (Rydq. II, 578) är väl
analogibildning efter attundi, niundi, tiundi. Ett urnord. *tehinda antar jag
föreligga i fsv. (VgL. I, II) och f d. (SkL.) tindi, dels subsi, dels
ordi-naltal (jfr ock fåröm. tint s. m). Slutligen ha vi urnord. *tehunda i
det vanliga tiundi. - Jfr afljudet i got. püsundi: fs. thüsind.
2 Jag betraktar got. taihun och taihund (tehund) såsom identiska, dels
med hvarandra, dels med sanskr. dagát. leur. déJcm (skr. dága) skulle
gifva «got. *taihUj isl. *£á. Att däremot den ieur. konsonantstammen
dékmt (deJcm’t) ger såsom regelbunden nom. sg. got. taihun, har J.
Schmidt, K. Z. XXVI, 345, f., visat. Nu anser jag taihund stå i samma
förhållande till taihun som fht, zand till zan (ags. hæled, ealoð till
hæle, ealu o. d.), d. v. s. är en nom. som nyskapats efter kasus obliqvi,
där dentalen ljudlagsenligt kvarstår. Af denna konsonantstam taihund
hafva vi möjligen ett spår uti fg. Hunt f. tionde, motsvarande det fsv.
tiund þ’-stam), där t kan vara att förklara såsom i fsv. pret. bänt (got.
band) o. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
