Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Han ock hon (August Schagerström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
(anal. med nom. fem. hón af h$n; se Noreens Grammatik
§ 79), eller ock på w-omljud af ett suffigeradt obetonadt hanom
(se därom nedanför i noten s. 130, 31); hánum är en yngre
formation af hynom, framkallad af analogien efter andra former med
a (Noreens Gramm. § 74,2). Af de fornsvenska formerna
motsvarar hanum antingen det äldre *hänom utan «i-omljud
eller ock det yngre isl. hánum; fsv. honom sluter sig till isl.
hgnom, honom ock honom.
Mask. ack. hann förhåller sig till en grundform *haiwnana
såsom ack. einn till got. ainana, minn till got. meinana, enn till
got. jainana (jfr Bugge i Aarbøger 1884, s. 90 f.).
Fem. nom. isl. hón har uppstått ur äldre *h$n af *hánu.
Att w-omljud varit med i spelet vid formens bildning (se
noten s. 129), synes mig otvetydigt bevisas af fsv. höön (se
stråks nedanför). Isl. hon är antingen förkortning af hon
(såsom honom af honom] eller ock medelst w-omljud uppkommet
af ett suffigeradt obetonadt hänu1). Isl. hun förhåller sig till
för ó just finnes i hon, honom, a i hann, hans, d i håna, e i hennar,
henne. Ock en öfvergång g >» ó är ju icke otänkbar. Kan ändeisens
o, u vara nog kraftigt att bryta ett rot-e till jo, ju, kan det väl ock
så småningom ha mäktat omskapa ett á till ó; att ej analogt därmed a
blef o (jfr dock nästa not samt fsv. bolker^ borJcer, nsv. boll, ndan.
dugg, spurv m. fl.), utan blott p, kan möjligen bero därpå, att a ock á
skilde sig ej blott till kvantiteten, utan äfven till kvaliteten (jfr nsv.
ä ock a), hvadan omljudsresultatet måste bli något olika.
Jag känner mig icke öfvertygad om riktigheten af den af Paul
i Beitr. VI, s. 179 f., framstälda ock, som det synes, nu allmänt
hyllade teorien om ändeisens o i sådana ord som ggmol, gnnor o. d.
(Noreen, Gramm. § 113, Brate, Beitr. X, s. 80). Att här på grund af
nästföljande stafvelses o ett idg. [ö eller] o, som eljest stan digt redan
i urnordisk tid öfvergår till a, skulle vara bevaradt, synes mig vara
en obevisad, svårbevislig ock obehöflig hypotes. Utan att anföra nå
got skäl mot den gamla uppfattningen af ifrågavarande o såsom
ver-kadt af w-omljud (Wimmer, Fornnord. forml. § 11 b), lemnar Paul
denna åt sitt värde endast därför, att man med den nya teorien
slipper antaga kretsgången o (ö) > a >> o. Dylika väkslingar äro emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
