Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till nordisk språkhistoria (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
tinning beror på en äldre akcentuering tinning, och detta uttal
får en mycket god bekräftelse af en annan omständighet. I
Svensk akcent II 496 liar jag förklarat den i fsv. vanliga
skrifningen pceninger med ett n (jämte pænninger) af uttalet
pæninger (jmf. ock Tamm i Arkiv II 345). Nu använder den
forndanska hskr. AM. nr 187 "En dansk lægebog", utg. af
Såby, så väl thining * tinning7 jämte thinning, thynning som
pæning jämte pcenning (jmf. Såbys glossar), och .alltså bör man
hafva akcentuerat tin(n)ing liksom pæn(n}ing.1
Då vi sakna ett fullständigt forndanskt lexikon, skall jag
icke egentligen inlåta mig på danskans behandling at y i
ifrågavarande ställning. Jag anmärker emellertid följande.
Schlyters" glossar till Skånelagen upptager iver såsom en
bi-form af prepositionen y vir. Nyd. har aaminde ’mundingen af
en aa’, och -minde ’mynning’ ingår såsom senare
kompositionsled i åtskilliga ortnamn: Kiærteminde} Norsminde etc. Eedan
i forndanskan Nors minnce (enligt Lunds ordbok). Äfven
det enkla nyd. minde ’mynning’ finnes. Fd. har thynning,
thin(n)ing (jmt. straxt ofvan), nyd. tinding.
Isländskan tillämpar regeln i prepositionerna firir, ifir,
hvilka som bekant äro ganska brukliga jämte fyrir, yfir;
vidare i de mera sällsynta imperfekterna konj. mindir, mindi
1 Genom dylik akcentuering förklaras äfven den i äldre
Vestmanna-lagen (jämte bruUungar) förekommande skrifningen bry Jung ar (med
ett Z), hvilkens tydning vållar Bråte (Äldre Yestmannalagens ljudlära
80) svårighet. I fornspråket har nämligen äfven den med -ing nära
beslägtade ändelsen -ung kunnat hafva fortis, och ännu omkring år
1700 akcentuerade man konungarna (Svensk akcent II 318).
Skrifningen fiurmæningia (jämte fiurmænningin-, i samma lag), hvilken
äfven vållat svårighet, beror därpå att ordet, som hade fortis på
första stafvelsen, kunde låta semifortis hvila fakultativt antingen på
tredje eller på andra stafvelsen, liksom förhållandet ännu i dag är
med likartade komposita: Jönköping, medarfvinge etc. Jmf. Studier
öfver fsv. ljudlära I 229 och Svensk akcent II 318 f. Men när
semifortis föll på -ing i fiurmæningia, förkortades naturligtvis det
omedelbart föregående rø-ljudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
