Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära. 47
Jcójbum; till vesa, vera vas, var - v$rum (várum): órum*}]
till vef a vaf: óf - v$fum (váfum) : ófum **). Dessutom
hava vi i isl. jämte v$n "förhoppning" även ön dat. óno
(beläggställen hos Gislason: Niála II 611 och i Oxfordordboken)
samt även atvóru, þóþóru jämte at-hváru, þóathváru (jmf.
t. ex. Oxfordordboken).
De ovan anförda isl. pret. med ó hava motsvarigheter
i svenskan: sovo (i Bonaventura; jmf. Rydqvist III), komo (t.
ex. i Codex bureanus; jmf. Landtmanson: Ordböjningen i God.
bur. s. 64) jämte fgutn. kvámu ***), koþ (YGL. I) jämte kvaþ,
pl. quodo (hos Tiällmann); nysv. voro (så även i äldre nysv.)
jämte fsv. var o; vof (hos Tiällmann), pl. woffwo (i Gustav Iis
Bibel) jämte fsv. vavo (jmf. Rydqvist I 150). Dessutom har
fsv. væc/ha - vogJi - vogho (isl. blott vega - va -
v$-gum (váffum), svima - sommo (Rydqvist I 201; isl. blott
*) Exempel härpå ur gamla isl. handskrifter anföras av Hoffory (ur
Stockholmska homilieboken) i Tidskr. for Filologi N. E. III 298; Bugge i hans Edda
s. 176; Gislason: Niála II 607.
**) Enligt Ljungstedt skulle i isl. även brukas frógo (Heilag. I 572 r. 29;
se Lj. s. 45) av fregna, moto (i Ol. Hel. Leg. S.; se Lj. s. 48) av meta, skóro
(i Hauksbok; se Lj. s. 37) av skera, hvarjämte Lj. s. 48 från ett ställe i Bisp.
anför göto av geta utan att bestämt nämna, om han uppfattar det såsom g$to
eller såsom göto, men sammanhanget anger väl snarast den senare
uppfattningen. Emellertid står på det av Lj. anförda stället icke frógo utan f r ögo, och
att detta f r ögo är - frpgo (med w-omljud av á; ej = f r ögo med långt o),
framgår därav, att i den hskr., som här avtryckts, o även annars betecknar p,
t. ex. i hvitvoðungs (554, 27) ’en som är klädd i hmta-váþir\ vinoto (567, 9)
swvinátta. På enahanda sätt representerar det anförda göto ettgpio (ej göto), ty
samma hskr., hvarur göto anförts, har torom (352 r. 2 nfr.), dat. pl. av tar ’tar’;
alltså = tfirom. För móto och skor o angiver Lj. inga specialcitat, och tills
sådana blivit anförda ur handskrifter, av hvilkas ortografi otvetydigt framgår,
att dessa former måste anses innehålla ö-ljud (ej (5-ljud) i penultima, torde man
vara berättigad att såsom säkra exempel på isl. verb av avljudsserien e-ä-y
men alternativt med ó i pret. pl. upptaga blott de ovan i texten anförda.
***) Att fsv. sovo, komo äro identiska med isl. sófu, komu (ej med nysv.
sovo, kommo, som uttalas med å-ljud i penultima, ej med slutet 6, till hvilket
senare ljud fornspråkets ó i nysv. utvecklats), blir troligt därav, att fsv.
sovo-komo finnas i skrifter, där vokalbalansen för u : o tillämpas. Det slutljudande
-o i de nämnda formerna visar alltså, att penultimas o var långt. De nysv.
sovo, kommo med á-ljud hava fått detta ljud från sg. sov, kom (isl. sof, kom).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
