Arkiv for/för nordisk filologi / Sjätte Bandet. Ny följd. Andra Bandet. 1890 / 39 (1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Några bidrag till fornnordisk grammatik - - IV. Till växlingen fn : mn i de östnordiska språken - - V. Till växlingen ft (fpt):pt i fornsvenskan och isländskan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

iam- -t. Dessa äro (med någon modifikation) följande.
Liksom fht. (Otfrid) hade ebanéwig, så uttalas ännu jämväl, och
Weste (år 1807) har jämförelse, jämförlig. I
Yästm.-la-gens språk har iam- övergått till iom- i iomgóper etc. (jmf.
dess likami .> licomi). Den fsv., fd. kompositionsleden
æm-utan brytning förklaras av dess akcentlöshet: brytning till
ia inträdde blott i fullt akcentuerad stavelse *) (jmf. s. 50
noten). Men liksom nyd. numera blott har jævnbyrdig,
jævn-aarig etc. och alltså har låtit det fd. æm- undanträngas genom
påvärkan av det enkla iævn, så har ock i fornspråket
æm-genom inflytande från det enkla iafn (iamn) åter erhållit
ett begynnande i- (iæm-, iafn-}. För övrigt skulle isl.
iafn-med brytning kunnat uppstå i komposita med fortis på förra,
fsv., fd. æm- i sådana med fortis på senare
sammansättningsleden.

V. Till växlingen ft (fpt):pt i fornsvenskan och isländskan.

Ehuru det sedan gammalt är känt, att
ljudförbindelserna ft och pt växla i åtskilliga handskrifter, så har det
.icke blivit visat, att i någon urkund växlingen av f t och pt
följer någon norm och alltså återgiver uttalet. Jag skall här
framställa ett försök i denna riktning.

I det lilla, i Köpenhamn funna, fragment av
Ostgöta-lagen, hvilket förskriver sig från förra hälften av 1300-talet,
och som avtryckts dels av O. Nielsen i Tidsskr. f. Philologi og
Pædag. VI 258 ff., dels av Schlyter i företalet s. CVI f. till
hans upplaga av Kristoffers landslag, finner man 1) fpt
alltid i ordet gifpta och därmed besläktade ord: gifpta 2) (infin.),
gifptis (pres. sg.; 4 ggr), gifpte (’gifter7 pres. sg.), gifptan
(part. ’gift’), gifpto (subst.), gifpta (gen. sg. av subst. gifpt\
gifpta mapren. - 2) pt i prepositionen æpte (2 ggr) och i

*) Obs. även, att formen æmvæl (utan i-) är särskilt vanlig i fsv.,
hvilket sammanhänger med nysv. uttalet jämvä’1.

2) När intet tal anföres efter ordet, förekommer det endast en gång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>