Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Några bidrag till fornnordisk grammatik - - VIII. Hava de efter vokalen följande konsonanterna alldeles icke spelat någon roll vid brytningen i isländskan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några bidrag till fornnordisk grammatik. 47
t. ex. Noreen: Isl. Grammatik s. 37. "Man war früher der
ansieht, dass bei der bredning die auf das e folgenden
con-sonanten eine rolle spielten, was entschieden falsch ist" *). Jag
skall här icke egentligen inlåta mig på teorien för brytningen
över huvud, utan inskränka mig till att påpeka ett par
omständigheter, hvilka torde visa, att de efter e följande
konsonanterna åtminstone i isl. spelat någon roll, om icke vid
alstrandet av brytningen, så vid valet mellan e och det genom
brytning uppkomna ea (id).
Yill man undersöka en dylik fråga, där enligt allas
enstämmiga mening analogi-invärkningar ofta gjort sig
gällande, så synes det mig vara nödvändigt att med hvarandra
jämföra ord, tillhörande samma kategori - ord, för hvilka
man alltså kan förutsätta analogi-inflytelser av samma eller
väsentligen samma art. Om det vid en sådan granskning
skulle visa sig, att oid med vissa konsonanter efter
rotvokalen obetingat gynna brytningsdiftongen ea (id) i motsats
till ord, där efter rotvokalen andra konsonanter följa, så
nödgas man, hvilken åsikt man än må hava om brytningens
egentliga förutsättningar, att sätta dessa fakta i
kausalsam-manhang. Till detta resultat torde man komma vid
granskningen av de starka verben i isländskan (delvis i motsats
till förhållandet i fornsvenskan).
Brytningen finnes nämligen aldrig i infinitivus av andra
starka verb än av sådana, där e efterföljts av l eller r +
konsonant. Man finner alltså uteslutande bera, skera, stela,
fela, nema, geva, feta ’finna väg’, geta, meta, eta, gnesta.
Däremot hade infinitiver av starka verb med l eller r +
konsonant så gott som alltid brytning: gialda, hialpa, skialfa,
*) En ny teori för brytningen har av Falk framställts i Arkiv III 289 ff.,
och han tillägger de efter e följande konsonanterna en ganska stor vikt,
men hans uppfattning synes icke ha vunnit anhängare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
