Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Axel Kock: Några bidrag till fornnordisk grammatik
- - VIII. Hava de efter vokalen följande konsonanterna alldeles icke spelat någon roll vid brytningen i isländskan?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under det att andra former ljudlagsenligt hade e (vare sig
nu att detta e uppstått av ea genom i-omljud eller det var
det urspr, obrutna e), så gynnade de anförda
konsonantförbindelserna brytningsdiftongen ea så till vida, som man vid
valet mellan ea och e merendels valde ea för verb med
dessa konsonantförbindelser, under det att e-formen valdes av
övriga verb. Orsaken åter, hvarför man gärna lät l eller r
+ konsonant om möjligt (d. v. s. när valfrihet fanns)
föregås av brytningsdiftongen, var tydligtvis den, att klangen av
l och r harmonierade med brytningsdiftongens senare
komponent (a).
En så att säga negativ bekräftelse på detta
resonnemang ligger däri, att som bekant ett föregående (icke blott
w utan också) r förhindrar brytningens inträdande. Det
torde icke hava blivit anmärkt, att brytningen förhindras
även av ett föregående l. Detta är emellertid, så vitt jag
kan se, fallet. Denna egenskap hos w, r, l beror måhända
på deras relativt vokaliska natur: det tilltalade icke
språkkänslan att låta en ny diftong uppstå efter dessa relativt
vokaliska ljud. Emellertid visa sig således föregående och
efterföljande l och r spela respektive samma roller i
förhållande till brytningen [1].
[1] I detta sammanhang må ock en omständighet anföras, hvilken (om också
icke fullt bevisar, dock) talar för, att man havt två perioder för brytningen
(hvilket även antages av Falk: Arkiv III 289 ff., ehuru han uppfattar
förhållandena på helt annat sätt än jag), motsvarande de två perioderna för
omljudens inträdande (jmf. Arkiv IV 141 ff.). I de älsta isl. handskrifterna
användas obrutna former såsom första kompositions-led, ehuru brutna
former brukas av motsvarande enkla ord (jmf. Falk: anf. st.). När man alltså
finner t. ex. berg-búi, -danir, -risi, -skor, -snǫs men biarg (jämte berg);
vidare spell-reiþ, -verk, -virki, -virkni men spiall (mindre ofta spell), så kan
detta förklaras på följande sätt. Eftersom i de germ. språken tema-vokalen
längre bevarades i substantiv, när de ingå såsom första led i en
komposition, än när de brukas som enkla ord (got. guþa-skaunei ’Gottes-gestalt’ men
guþ etc.), så har a i berga- bevarats längre i berg[a]-búi än i det enkla
biarg (berg). Den äldre brytningen betingades av vokalförlusten i ändelsen,
och av det enkla *berga uppstod vid förlusten av -a biarg. I *berga-búi
kvarstod a tillsvidare och bortföll först efter den äldre brytningsperiodens slut
(då ett a kunde förloras utan att framkalla brytning). Man fick därför
berg-búi. Senare inträdde den yngre brytningen, hvilken alstrades av ett
alltjämt kvarstående ljud, och vid denna tid fick man *meþar > miaþar (gen.
sg-), *þelfa > þialfa (nom. propr.; obl. kasus), fsv. iæta ’krubba’ etc. Att
med Falk: Arkiv III 299 förklara brytningen i iæta etc. såsom inträngd från
gen. pl. låter sig ej göra på grund av denna forms ytterliga sällsynthet.
Brytningens uteblivande i isl. konjunktionerna nema, eþa etc. förklaras av
ordens akcentlöshet; jmf. fsv. æmgóþer etc. i motsats till iamn s. 38 f., och
obs. att icke häller omljudet inträder i relativt oakcentuerad stavelse. På detta
sätt förklarar jag ock de obrutna formerna såsom senare kompositions-led:
mann-, raþ-, veiþi-, vin-, frændsemis-, mála-, markar-, sakar-, sifia-, for-spell
(i motsats till det enkla spiall) samt -fell i ortnamn (Helgafell, Miþfell,
Meþalfell etc.) i motsats till fiall: fortis låg på förra kompositions-leden.
Till stadgandet av formen -fell har dock även den omständigheten bidragit,
att dylika ortnamn ofta brukades i dativus med prepositionerna á, undir etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:18:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/anf/1890/0053.html
