Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Till växlingen ī:ē i fornnordiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 Axel Kock.
Ännu större svårigheter vållas Brate av isl. pres. konj. av vera :
2 pers. sér, 3 pers. sé och motsvarande fsv. se. Han finner själv
(Vestm.-lagens ljudlära 10), att "förklaringen af é i detta (fsv.) ord
erbjuder stora svårigheter". Även här måste han skilja två
hvarandra så nära stående former som det i Västg.-lagen ÍII mötande
si (pres. konj.) och den normala fsv. formen se. Förstår jag
honom rätt, skulle si motsvara nht. sei, f ht. si, lat. sit, men fsv. se
(isl. sé) däremot, got. sijai. Härtill kommer, att den av Bråte
antagna ljudlag, enligt hvilken got. sijai ljudlagsenligt skulle
motsvara isl. fsv. se (utveckling av i till e i hiatus framför annan
vokal än i) åtminstone tillsvidare torde böra anses såsom icke
påvisad.
Samtliga de ord med e, som ovan avhandlats, hava lång vokal
utom ordet erum (hvarom staxt nedan), och alla svårigheterna
synas mig därför på ett enkelt sätt lösas, om man antar att, liksom
ü i relativt oakcentuerad stavelse blivit ö, också långt i på
samnordisk ståndpunkt i relativt oakcentuerad stavelse blivit e.
Härigenom förklaras isl. vér, ér (jämförda med got. veis, fsv.
och fgutn. vlr, Ir) samt vidare de isl. dativerna mér, þér, sér och
fsv. meer., þær, seer (jämförda med fgutn. mir, pir, sir *); got. mis,
sis; fht. mir, dir etc.). De fsv. vir, ir äro alltså de fullt
akcen-tuerade, de isl. vér, ér, mér, þér, sér och de fsv. meer, þær, sær
de relativt oakcentuerad formerna. En dylik växling av
akcen-tuerade och oakcentuerade former är just, hvad man väntar i
personliga pronomina, och härmed kan för övrigt sammanställas, att
en alldeles motsvarande växling av u: ö återfinnes i det personliga
pronomenet us (ws): isl. oss, fsv. os (se Kock i Arkiv N. P. I 58).
Under här uppställda ljudlag hör även växlingen fsv. fgutn.
si: isl. sej fgutn. sei, fsv. se (pres. konj. av vera). Under det att
se (eller see-, pl. sein eller seen, sen) obetingat är den fsv.
normalformen, möter dock även si åtskilliga ggr t. ex. i Söderm.-lagen
och en gång i Västg.-lagen III. Däremot är formen sæ, hvilken
man vid första påseende snarast väntar såsom motsvarighet till isl.
sé, ytterst sällsynt. Magnus Erikssons landslag Kon. 22 har
likväl sæ.
Got. sijais, sijai etc., fht. sis, si etc. (konjunktiven av
motsvarande verb) visa, att de nordiska formerna utgått från en form
med i-ljud, och att vokalen var lång, inses av isl. sér, sé etc. I
former av verbet vara har man att vänta dels fullt akcentuerade,
dels relativt oakcentuerade former, men på grund av ordets bety-
*) Vokalens längd i dessa fgutn. former framgår av skrivningen siir i
Gottlandslagen. Jag hoppas kunna i annat sammanhang visa, att den rådande
åsikten, enligt hvilken é (= isl. é) í fgutn. ljudlagsenligt i regeln skulle ha
övergått till f, icke är riktig. Fastmer har i_ fgutn. e i regeln bibehållits;
dock synes det ljudlagsenligt ha övergått till l såsom slutljud efter två
Jion-sonanter samt framför vokal, och när sedan gammalt yäxelformer med e och
2 funnos, vållade fgutniskans böjelse för slutna vokalljud, áti formen med 1
ofta segrade.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
