Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 Kock: Kvantitet och akcent.
De få nordiska former, där man enligt de vanliga
reglerna för urnordisk apokope och synkope väntat, att
ändel-sevokalen skulle förlorats i de nordiska literaturspråken (3 pl.
pret. bundit, 3 sg. pret. konj. byndi, dat. sg. neutr. Uindu;
jmf. Noreen i Pauls Grundriss I s. 452 § 48, b), men som ända
till våra dagar bevarat ändelsevokalen, torde böra så
förklaras, att de fore genomförandet av regeln för förlusten av
ändelsevokalerna på analogisk väg erhållit akc. 2 (hvilken
akcentuering de ännu använda) och således även en sådan
biakcent, som den på andra stavelsen av *haitinaR (*stainöR)
hvilande: denna har konserverat ändelse vokalen. Noreen (anf.
st.) föreslår en annan förklaring.
Under det att dessa ord mot den vanliga regeln bevarat
ändelsevokalen, må något nämnas till förklaring av
förlusten av ändelsevokalerna i ack. sg. mask. minn etc. Noreen:
anf. arb. s. 503 § 185, 5 nödgas skilja de nordiska
literatursprå-kens ack. sg. minn från samma form mminö i det nordiska
urspr. (Strandstenen): den senare skulle representera en urspr,
bildning på -mo, den förra en urspr, bildning på -no. Det
hava emellertid de fulla ändelsevokalerna reducerats, och detta var fallet i
flera bygder redan under medeltiden (jmf. t. ex. Kock: Studier I, 116 if.,
II, 243 if.). Detta sammanhänger säkerligen därmed, att i dylika trakter
levis’ styrka reducerats. - Det finnes ett direkt bevis för att levis använts
även av f norskan. I en fno. hskr., där annars vokalharmoni-regeln
tillämpas på ändelsevokalerna u : o, användes i strid mot denna regel ofta o, då
"föregående stavelse saknar huvudton" (Wadstein: Fornnorska homiliebokens
ljudlära § 30, a, a och y, jmf. ock § 29). W. har ej angivit den egentliga
orsaken till denna oregelbundenhet. Orsaken är den, att dylika stavelser
hade levissimus,, ej levis. I bannaåo t. ex. föll fortis på första, levis på
andra och levissimus på tredje stavelsen, i överensstämmelse med förhållandet
i fsv. Det sammansatta dagfasto hade fortis på första, semifortis på andra
och levissimus på tredje stavelsen. Det enkla f astu däremot med u till
än-delsevokal akcentuerade ultima med levis. Den äldre ändelsevokalen u
uppehälles i detta fall genom vokalharmonien, endast när stavelsen har levis, ej
när den har levissimus (= är alldeles oakcentuerad). Jmf. att i svenskan
a kvarstår i goda med levis på ultima men blivit e i kallasta ;> kallaste,
emedan ordet fordom havt levis på penultima (Kock: Svensk akcent I, 122 ff.).
Genom en väsentligen likartad metod har jag havt tillfälle att i Arkiv N.
P. I, 66 ff. visa, att även fd. använde (en motsvarighet till) levis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
