Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. I-omljud i kort rotstavelse, följd av -iR-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 Kock: Spr&khist. bidrag.
hvo (båda presens av hyggia) hava v i st. f. y av samma
anledning, som framkallat v i st. f. y i de nyss från dessa
skrifter anförda orden, och detta så mycket snarare, som
Stockh. Horn. använder sing. pres. av detta verb 10 ggr
med y (hygg, hyggr etc.), och även God. 645 uppvisar 10
ggr former med y av denna sing. pres. ind. (hy ar, hy G, hy of c;
se L. Larssons Ordförrådet 1).
Under dessa förhållanden hava tydligen de sällsynta fsv.
kväver, lägger, dval erhållit sitt ä-ljud genom
analogi-påvär-kan från pret. och part. pret. (kvaffie, part. pl. kvafpir},
i hvilka former den oomljudda vokalen är ljudlagsenlig. Att
denna uppfattning är den riktiga, bekräftas av förhållandet i
Södermanna-lagen. Här anträffas av verbet quælia infin. qualia
(l gång) och pres. sg. qual (l gång), men dessutom part. quælde,
oquælt, oquælda jämte oqualder (R. Larsson:
Södermanna-lagens språk s. 7; L. uppfattar qual liksom Noreen). I st. f.
den relativt äldre böjningen quælia, quæl, part. qualder, hvilken
isl. använder, hava i denna skrift både æ och a inträngt på
hvarandras äldre områden, så att man fått ej blott pres.
qual, qualia, utan ock pret. qucelde. Förhållandet är
detsamma t. ex. med verbet kræfia. Jämte de normala
formerna kræfia, kræver, pret. kraføe, part. krafþer anträffas
även någon gång kraffia, kraffwer (under 1400-talet), men
omvänt också kræffdhe, kræfft (beläggställen i Söderwalls
ordbok), och redan under förra hälften av 1300-talet möter
i Södermannalagen ocræfd (anfört i R. Larssons skrift anf.
st.). Vi hava här tydligen på analogisk väg alstrade former.
Som bekant har i de östnordiska språken (med
undantag av jutländskan) sing. pres. av starka verb vanligen
antagit oomljudd vokal från pluralis pres. ind., pres. konjunkt.,
infinit, etc., t. ex. faller (av falla), far (av fara). Orden
1) Skulle mot förmodan v i de anförda två, i skilda skrifter anträffade
formerna av hyggia beteckna w-ljud, så är det att förklara liksom ä-ljudet
i de fsv. qual för quæl etc.; se straxt nedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
