Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Nysvenskans behandling av o i stavelser med levis och levissimus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Språkhist. bidrag. 273
ändelsen i dagligt tal ofta som -er, och enligt Lyttkens-Wulff:
Ljudlära § 214 kan vokalljudet i denna ändelse även vara det av
dem s. k. trubbiga ö-ljudet, ett mellanljud mellan å och slutet
ö-ljud. Växlingen av öppet och slutet o i flaskor etc. skulle kunna
så förklaras, att det öppna uttalet härrör från den obest,
pluralformen flaskor, det slutna uttalet åter från den best.
pluralformen flasko-nar under medvärkan från de oblika kasus i
sing, fiasko. Emellertid är det säkert att det skiftande uttalet
av ändelsen -or (såsom -er etc.) åtminstone delvis beror därpå,
att ändelsen i olika bygder på ljudlagsenlig väg erhöll en olika
utveckling. Det är därför möjligt, att icke blott det öppna,
utan även det slutna uttalet av o i denna ändelse är
ljudlagsenligt, så att i någon trakt o i sluten stavelse framför r
blev slutet. Härför talar möjligen den omständigheten, att
någorlunda kan uttalas även med slutet ö-ljud, samt att annor
i det arkaistiska uttrycket annor man *) kan hava samma
ö-ljud.
De arkaistiska adjektiverna på -ot: skallot etc. hava
slutet o, beroende väl snarast därpå, att ö-ljudet i fsv. var
långt (skallotter, isl. skQllóttr etc.).
Liksom ord sådana som stol, stör etc. i det äldre
språket torde hava havt ett mindre slutet (mera
allmän-euro-peiskt) ö-ljud än i våra dagar (jmf. Storm: Englische
Philologie I, 70 noten med tillägget s. 432; ännu är o enligt
det finländska uttalet som bekant ett mellanljud mellan å
och slutet o), så torde ock ändeisens ö-ljud i öppen stavelse
(i sågo etc.) fordom ha varit mindre slutet (mindre
labiali-serat) än nu, vare sig att det hade samma öppna uttal som
nu ö-ljudet har i sluten stavelse (ögon etc.), i hvilket fall
*) Rydqvist II, 577 yttrar, att "det längesedan föråldrade annor blir i vår
tids fornliknande skrifart ej sällan framkalladt till tjenst, men då vanligen
för missbruk, t. ex. annor man, i annor händelse". Emellertid är bruket
av annor såsom maskulinum lätt begripligt. Formen har överförts från
nom. sg. fem. till nom. sg. mask. under påvärkan av mask. någor] jmf. att
ännu t. ex. Sahlstedts ordbok up-ptar "någor pro någon obsol."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
