Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Behandlingen av fornsvenskt kort y-ljud och supradentalers invärkan på vokalisationen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Kock: Kort #-ljud.
en likartad förlängning inträtt, t. ex. i særk "särk",
spärge "sparka", klerge "kyrka77, mý°rk "mörk" etc. (K. P.
Thorsen: Sprogarten på Sejerø s. 32). Jag antar, att delvis
i överensstämmelse härmed även fsv. låtit y (och troligen
även andra vokaler) under vissa förhållanden förlängas
framför ljudförbindelsen rk (hvarmed icke påstås, att förlängningen
inträdde samtidigt i alla trakter). Härpå beror det, att fsv.
styrkia, yrkia ( jmf. Skånemålets styrtje, yrtjé) med gammalt
(icke i relativt sen tid ur i utvecklat) y-ljnå alltjämt hava
detta kvar i nys v. styrka, yrka f ny s v. har ock yrke). Orden
hade långt «/-ljud vid tiden för utvecklingen dyr > dør etc.
De nysv. orden mörk (adj.), mörker (subst.) med ö-(ej y-)
ljud, jämförda med de fsv. myrker (adj. och subst.), myrk
(subst.), visa, att i rspr. vokalen icke under alla förhållanden
förlängdes framför rk. Då nu på samnordisk ståndpunkt
vokalförkortning framför lång konsonant eller två
konsonanter inträdde blott i stavelser med enspetsig (icke i stavelser
med tvåspetsig) fortis, t. ex. ä’ttan ;> a’tfan "aderton" men
titta "åtta" (Kock i Arkiv N. F. III, 371 noten; jmf. ock
IV, 269 noten), så skulle man kunna tänka sig, att vid i
fråga varande vokalförlängning en motsvarande regel gjort
sig gällande, så att förlängningen inträdde blott i stavelser
med tvåspetsig (ej i sådana med enspetsig) fortis, t. ex. i
styrkia, men ej i mýrk, myrker. Ehuru detta antagande
skulle på ett tillfredsställande sätt förklara behandlingen av
y i dessa ord, tror jag dock, att snarare den omständigheten
varit bestämmande, huruvida efter konsonantförbindelsen (rk)
följde en sonant eller icke, emedan detta varit den
bestämmande faktorn vid vissa andra, nedan avhandlade
vokalförlängningar. Man bör således fatta -ia i styrkia, yrkia såsom
en diftong, hvarmed det förhållandet är att sammanställa, att
i yngre Västgötalagen diftongen iu övergår till yu i kirkyu,
men ljudförbindelsen ju- (d. v. s. konsonanten j + u)
kvarstår i iula (Fsv. ljudlära II, 452). I subst. myrk "mörker",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
