Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Udvalg af Oldnordiske Skjaldekvad med anmærkninger ved Konráð Gíslason» (Theodor Hjelmqvist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Hjelmqvist: Anmälan.
eller svinngeft, ett adjektiv, som blir bestämning till ordet snot i
föregående vers och ej strider mot metrikens lagar.
Ännu ett par metriska anmärkningar! Finnur Jónsson
antager (Indledning, s. XIV), att Gislason,, som genomgående skrifvit
ån = en, sv, än, sannolikt skulle stannat vid skrifsättet an, om
han fått revidera sitt arbete. Som stöd därför anför utgifvaren ett
ställe i Gislasons kommentar till Njála, där en vers citeras, som
visar, att an haft kort a. Här må hänvisas till en annan vers,
upptagen i Sk., som troligen ådagalägger detsamma:
hríþvönd, án ek því kviþa í) (Holmgöngo-Berse, v. 60).
Vidare må anmärkas, att Gíslason någon gång uraktlåtit att
sammandraga ett ek med föregående verbalform, fastän metriska
skal tyckas fordra bragarmál eller bortkastande af ek. Så uti:
(Veit ek orþ á því) lorþa (Bruse Hälla sunr, v. 2)
(lýg ek eige þat] laygjar (Helge Skefels sunr, v. 3).
Enligt Sievers (Altgermanische Metrik, s. 58) gälla enstafviga
ord med kort vokal och enkel slutkonsonant eller med diftong i
slutljudet såsom långa stafvelser, då de förekomma i höjning.
Sådana verser som
flay ök f agrar år ar (Sk., Egell Skallagrims sunr, v. 19)
b$l olitet drygert (Sk., Kormákr, v. 82)
myndak öl at Oþens (Sk., Dens., v. l Ol)
ulfteiter gaf åto (Sk., Ayjolfr daþaskald, v. 7)
kunna ej gärna anses felaktiga.
Sievers anmärker dock själf, att enstafviga obetonade ord
förekomma som förra del af upplösning i höjning, hvadan här bruket
tycks varit vacklande. I Sk. förekomma t. ex. följande verser, där
en (men) utfyller höjning:
En af ungom svanna (Hallfrøþr vandræþaskald, v. 93)
En í gegn at gunne (Þörþr Kolbeins son, v. 29)
En ef st vig frá Veigo (Dens., v. 37)
En í gpgn peirs gfåu (Dens., Sk., s. 228),
men också följande, som tyckas tala för, att en varit kort:
en ek veit at hef r heitet (Glámr Geira sunr, v. 27).
en ek hyrbrigþer hug þa (Hásteinn Hromundar sunr, v. 21)
Utan någon nämnvärd svårighet kunna dock dessa verser
ändras till
en veitk at he/r heitet
en hyrbrigþer hug påk 2).
Fastän en behandlas som långt, synes det mig dock vågadt
att låta es (=* rel. partikeln) blifva höjning och detta mot
handskriftliga läsarten.
*) Kan dock läsas: hríþvönd, án því
2) Wisén i O. N., TI, 55 skrifver en 1. enn; enligt Larsson hafva de
äldsta handskrifterna en; enligt Sievers (Beiträge XV, s. 405, Anm. 1) och
Kahle (Die spräche der skalden, s. 134, Anm. 1) visa hendingarna, att man
bör skrifva enn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
